1Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om att de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25-27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är alltså störst (har högsta rang; är viktigast) [i jämförelse med andra] i himmelriket (himlarnas kungarike)?”
2Då kallade han [Jesus] till sig ett litet barn ställde det mitt ibland dem
3och sade:
4Den som därför ödmjukar sig [skulle böja sig och inta en lägre position] som det här lilla barnet, han är störst (ordagrant: den större) i himmelriket (i himlarnas kungarike). [Ett litet barn är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. Stor i Guds rike är den som ödmjukar sig inför Gud och sätter sin tillit till honom.]
5Och den som tar emot (skulle välkomna/acceptera) ett sådant litet barn [dvs. en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar, accepterar) mig.
6Men den som förleder en av dessa små (en av dessa allra minsta – gr. mikron) [en Jesu lärjunge] som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det [alltid] bättre att en stor kvarnsten skulle hängas om (runt) hans hals och han skulle sänkas i havets djup.
7Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]
8Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
9Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
10Se till att ni inte föraktar (nedvärderar, tänker nedsättande om) någon av dessa små. [Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild för en Jesu lärjunge.] Jag säger er att deras änglar i himlarna alltid ser min himmelske Faders ansikte (de är alltid i hans närvaro).”
11”Vad tror ni om det här? [Visst är det så här.] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?
12Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse.
13På samma sätt är det också vår himmelske Faders vilja att inte någon av dessa små [en Jesu efterföljare, se vers 10] ska gå förlorad.”
14”Om din broder (ett syskon, en annan troende) skulle synda (fela, begå ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]:
15Men om han väljer att inte lyssna på (hörsamma) dig, så ta med dig en eller två [personer] till, för ’på två eller tre vittnesmål ska varje ord (uttalande) avgöras (styrkas)’ [5 Mos 19:15].
16Och om han inte skulle bry sig om att lyssna till dem [och uppmärksamt ta till sig deras sunda förmaningar], så berätta för församlingen. [Tvistefrågan blir nu offentlig.] Men om han inte ens skulle bry sig om att lyssna till församlingen, så betrakta honom som en hedning eller en tullindrivare.
17Jag säger er sanningen:
18Återigen säger jag er sanningen:
19För där två eller tre är församlade i (in mot) [har samlats med syftet att ära] mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”
20Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?”
21Jesus svarade honom: ”Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger.” [Uttrycket ”sjuttio-sju” kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!]
22[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] ”Alltså kan det himmelska konungariket liknas vid en mänsklig kung som ville ha redovisning av sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
23När han började redovisningen, förde man till honom en man [en tjänare] som var skyldig honom 10 000 talenter.
24Eftersom han inte kunde betala, gav hans herre ordern att han skulle säljas [som slav] tillsammans med sin fru, barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet.
25Då kastade sig tjänaren ner på marken och tillbad (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: ’Ha tålamod med mig, jag ska betala tillbaka allt.’
26Hans herre hade medlidande (hans hjärta blev rört) och han frigav honom och efterskänkte honom hans [enorma] skuld.
27När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: ’Betala det du är skyldig.’
28Hans medtjänare kastade sig ner på marken och bad honom: ’Ha tålamod (ge mig tid), så ska jag betala tillbaka dig allt.’
29Men han ville inte (vägrade, hade ingen längtan att göra det), utan fängslade honom, till dess han [hans anhöriga] kunde betala skulden.
30När de andra medtjänarna såg vad som hände blev de mycket upprörda (smärtade det dem), och de berättade allt som hänt för sin herre [konungen].
31Då kallade hans herre den förste tjänaren till sig och sade till honom: ’Du onde (avskyvärde) tjänare, här efterskänkte jag hela din skuld, bara för att du bad mig om det.
32Borde inte du också ha känt medlidande med din medtjänare, på samma sätt som jag hade medlidande med dig?’
33Upprörd till ilska överlämnade hans herre honom åt fångvaktarna till att bli torterad tills han kunde betala tillbaka allt han var skyldig.
34På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte fritt förlåter er broder från hjärtat.”