1Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.]
2Han sade till sina tjänare: ”Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom.”
3Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus.
4Anledningen var att Johannes [Döparen] upprepade gånger hade sagt till honom: ”Det är inte lovligt för dig att ha henne.”
5Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.
6Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes
7så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se Mark 6:23].
8Hon säger då, på uppmaning av sin mor: ”Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu.”
9Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det,
10och han skickade [soldater] och lät halshugga Johannes i fängelset.
11Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor.
12Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.
13När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva.
14När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka.
15När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: ”Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat.”
16Jesus svarade: ”De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta.”
17De svarade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.”
18Han sade: ”Kom med dem till mig.”
19Sedan sade han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem.
20Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar.
21De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.
22På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket.
23När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be.
24Skeppet var nu mitt på sjön (ordagrant ”många stadier från land”, en stadie är omkring 190 meter) och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind.
25Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8]
26När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sade: ”Det är ett spöke!” Och de skrek av rädsla.
27Men på en gång började Jesus tala med dem och sade: ”Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda.”
28Petrus svarade honom och sade: ”Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet.”
29Han sade: ”Kom!”
30Men när han såg (kände, upplevde med sina sinnen) hur stark vinden var blev han rädd. När han började sjunka ropade han: ”Herre, rädda (hjälp, fräls) mig!”
31På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sade: ”Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?”
32När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.
33De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: ”Du är verkligen Guds Son!”
34När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum].
35När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom.
36Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se Matt 9:20-22.] Alla som rörde vid den blev fullständigt friska.