1Jesus berättade sedan en liknelse för att visa dem [lärjungarna] att det är nödvändigt att alltid be (tillbe, umgås med Gud), för att inte tappa modet (bli missmodig, ge upp).
2Han sade: ”I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.]
3I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sade: ’Hjälp mig att få rätt mot min motpart.’
4Han vägrade under en lång tid, men till sist sade han till sig själv: ’Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor
5ska jag döma rättvist (ge henne rätt). Om jag inte gör det kommer hon alltid att besvära mig, och till sist ge sig på mig.’ ” [Ordagrant ”slå mig och ge mig en blåtira.”]
6Herren sade: ”Ni hör vad den orättfärdige domaren säger.
7Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem?
8Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer tillbaka?”
9Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:
10”Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre var en tullindrivare (publikan).
11Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv:
12Jag fastar två gånger i veckan,
13Men tullindrivaren stod på avstånd och ville inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och sade: ’Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare.’
14Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”
15Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det tillrättavisade de (hindrade och sade strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.]
16Men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de.
17Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”
18En ledare [troligen en föreståndare för en synagoga eller en medlem av Sanhedrin] frågade Jesus: ”Gode lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”
19Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.
20Du kan buden:
21Då svarade han: ”Allt detta [lagarna som nyss nämnts] har jag hållit från min ungdom.” [Han trodde han hållit buden ända sedan han blivit moraliskt myndig, vilket var vid tretton års ålder. I dagens judendom sker detta vid Bar mitzvah som betyder att man blir en ”budets son”. Att Sakarias och Elisabet följde Herrens bud och föreskrifter, benämns som något positivt i Luk 1:6. I Matt 19:20 framkommer också att mannen känner att han saknar något. Frågan som han verkar ställa är varför han ännu inte fått frid i hjärtat, trots att han har försökt hålla alla buden.]
22När Jesus hörde det, sade han till honom: ”Ändå saknas en sak dig. Sälj allt du har och dela ut [fördela pengarna] till de fattiga. Då kommer du att ha en [rik] skatt i himlen. Kom sedan tillbaka och följ mig (bli min lärjunge).”
23När den unge mannen hörde detta, blev han djupt bedrövad, för han var rik – mycket rik. [Mannen visade sig vara en avgudadyrkare – han älskade sin rikedom mer än Gud och människor.]
24Jesus såg att han var djupt bedrövad och sade: ”Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike.
25Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.”
26De som hörde det frågade: ”Vem kan då bli frälst (räddad)?”
27Han svarade: ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.” [Genom Guds nåd är det möjligt att ge upp allt och följa honom; lärjungarna hade gjort det, se vers 28-29. Nästa kapitel visar också att det är möjligt för en rik man att komma in i Guds rike, se Luk 19:1-10.]
28Då sade Petrus: ”Se, vi har lämnat allt som var vårt för att följa dig.” [I motsats till den rike unge mannen, se vers 23.]
29Jesus sade till dem: ”Jag säger er sanningen. Var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru [avstått från att gifta sig, se Matt 19:10-12] eller syskon eller föräldrar eller barn,
30ska få mångdubbelt igen redan i den här världen och sedan evigt liv i den kommande världen.”
31Sedan tog Jesus de tolv [lärjungarna] avsides och sade till dem: ”Lyssna, vi går nu upp till Jerusalem och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska ske (gå i uppfyllelse där).
32Han ska överlämnas till hedningarna, och de ska håna (tala nedvärderande) och förolämpa (skymfa) och spotta på honom.
33De ska prygla honom hårt (han ska få utstå fyrtio piskslag) och på tredje dagen ska han uppstå igen.” [Tre typer av straff utfärdades av romarna. I ökad grad av grymhet var de: slag, piskning, och hård prygling. Det sistnämnda var det straff Jesus utsattes för. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen, och det var inte ovanligt att offret dog.]
34Men de tolv lärjungarna begrep ingenting av detta. Det var helt dolt för dem, och de kunde inte förstå (greppa) vad han sade.
35Jesus närmade sig nu [det nya romerskbyggda] Jeriko, och vid vägen satt en blind man och tiggde. [Det fanns flera tiggare där, se Matt 20:30. Den som förde konversationen hette Bartimaios, se Mark 10:46.]
36När tiggaren hörde folkskaran gå förbi frågade han gång på gång vad som stod på.
37De berättade för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi.
38Då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande).”
39De som gick längst fram tillrättavisade honom skarpt (gav honom en tydlig varning) att vara tyst, men han skrek bara ännu mer (ropade okontrollerat): ”Davids son, förbarma dig över mig.”
40Då stannade Jesus och befallde dem att leda fram mannen. När han kom frågade Jesus:
41”Vad vill du att jag ska göra med dig?” Han svarade: ”Herre, låt mig kunna se igen.”
42Jesus sade till honom: ”Ta emot din syn, din tro har helat (frälst, räddat) dig.”
43I samma ögonblick fick han sin syn och började följa Jesus och ärade Gud. När allt folket såg det (förstod vad som hänt), prisade (lovade) de också Gud.