1Jesus kom därefter in i Jeriko och vandrade genom staden.
2Där fanns en man som hette Sackeus som var chef vid tullen (ansvarade för tullindrivarna vid den romerska tullmyndigheten), och han var rik.
3Sackeus ville se vem Jesus var men kunde inte på grund av folkskaran, eftersom han var liten till växten. [Ibland kan människorna kring Jesus skymma honom.]
4Så han sprang i förväg och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd för att kunna se honom, eftersom Jesus skulle komma den vägen.
5När Jesus kom till det stället, såg han upp och sade till honom: ”Sackeus, skynda dig ner, för i dag måste jag komma och stanna i ditt hus (bli kvar där över natten).”
6Sackeus skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.
7Men när folket såg det mumlade de förargat: ”Han har tagit in (både för att äta och sova över) hos en syndare (en som medvetet och vanemässigt syndar).”
8Men Sackeus stod där och sade till Herren: ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon (vilket jag gjort), ger jag honom fyrdubbelt tillbaka.” [Enligt Mose lag skulle den som handgripligen stulit något betala tillbaka det fyrfalt, se 2 Mos 22:1. Tillgångar man lurat till sig skulle återgäldas med fulla beloppet plus tjugo procent, se 4 Mos 5:6-7. Detta hade räckt i Sackeus fall. Överväldigad av Jesu godhet och kärlek till honom väljer han att betala igen mer än vad lagen krävde.]
9Jesus sade till honom: ”I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son,
10för Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.”
11När de lyssnade till detta berättade Jesus ännu en liknelse. Eftersom han var nära Jerusalem och de trodde att Guds rike skulle bli synligt (ta form) omedelbart,
12sade han:
13Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio silvermynt. [De fick ett mynt var: det näst högsta grekiska myntet ”mina”, vilket är hundra denarer och motsvarade fyra månadslöner för en arbetare – en förhållandevis ganska liten summa för att se om de var trogna i det lilla, se vers 17.] Han sade till dem: ’Förvalta dessa (köp och sälj, investera dem) tills jag kommer tillbaka.’
14Men hans landsmän hatade honom och skickade ett sändebud efter honom för att säga: Vi vill inte ha denne man som kung över oss.
15När han sedan kom tillbaka, efter att ha mottagit kungariket, lät han kalla till sig tjänarna som han hade gett pengarna. Han ville veta hur mycket var och en hade tjänat [genom att förvalta de fyra månadslönerna som var och en fått].
16Den förste kom fram och sade: ’Herre, ditt silvermynt (mina) har genererat (inbringat) tio silvermynt (mina).’ [1 000 % avkastning]
17Kungen svarade honom: ’Bra gjort, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen (trofast) i något mycket litet, ska du ha ansvar för tio städer.’
18Sedan kom den andre och sade: ’Herre, ditt silvermynt har gett fem silvermynt.’ [500 % avkastning]
19Kungen svarade honom: ’Du ska ansvara över fem städer.’
20En annan tjänare kom fram och sade: ’Herre, se här är ditt mynt. Jag har lagt undan (förvarat) det i en svetthandduk (linneduk).
21Jag var ständigt rädd för dig, eftersom du är en sträng (hård) man. Du gör uttag på det du inte satt in [på banken], och skördar det du inte sått.’
22Kungen [den ädle mannen som nu blivit kung, se vers 12] sade till honom: ’Efter dina egna ord ska jag döma dig, du onde tjänare. Om du visste att jag var en sträng man som tar ut vad jag inte satt in och skördar vad jag inte sått.
23Varför satte du då inte in mitt silvermynt på banken? Då hade jag fått igen det med ränta när jag kom hem.’ [Räntan i det dåtida Mellanöstern var hög, upp till 50 %. På Jesu tid fanns det en övre gräns på 12 % i Romarriket.]
24Till dem som stod bredvid sade han: ’Ta ifrån honom silvermyntet och ge det till honom som har tio silvermynt.’
25De sade till honom: ’Han har ju redan tio silvermynt.’
26Han svarade: ’Jag säger er att var och en som har ska få, men den som inget har ska bli fråntagen även det han har.
27Men mina fiender som inte ville ha mig som kung över sig, hämta hit dem och hugg ner dem här inför mig.’ ”
28När Jesus sagt detta [hemma hos Sackeus i Jeriko och antagligen stannat över natten där], gick han [nästa morgon] vidare framåt (framför lärjungarna), upp mot Jerusalem.
29När han närmade sig [byarna] Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av sina lärjungar
30och sade: ”Gå in i byn framför er! När ni kommer in ska ni hitta ett åsneföl stå bundet där som ingen ännu suttit på. Lossa det och för det till mig.
31Om någon frågar er varför ni löser det ska ni svara: ’Herren behöver det.’ ”
32Sedan de gett sig av fann de [två] som sänts iväg att det var precis som han hade sagt till dem.
33Medan de löste fölet frågade ägarna: ”Varför löser ni fölet?”
34De svarade: ”Herren har behov av det.”
35De ledde det till Jesus och sedan de kastat sina mantlar på det [gjorde som en sadel] hjälpte de Jesus upp.
36Medan han red fram bredde man ut sina mantlar på vägen.
37När han närmade sig vägen som leder ner från Olivberget [öster om Jerusalem] började hela skaran av lärjungar i glädje prisa Gud högt för alla de mäktiga kraftgärningar som de hade sett.
38De sade:
39Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ”Lärare, säg åt dina lärjungar att tiga.”
40Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” [Hela skapelsen var medveten om vad som hände, medan fariséerna inte hade förstått det.]
41När Jesus kom närmare, och han fick se staden [Jerusalem, med templet i förgrunden] grät han [högt] över den
42och sade: ”Om du ändå i dag hade förstått, också du, vad som ger verklig fred (frid). Men nu är det dolt för dina ögon.
43Det ska komma dagar då dina fiender ska bygga en belägringsvall runt dig och tränga dig på alla sidor.
44De ska slå dig [Jerusalem] och dina barn till marken och inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.” [Jesus förutsäger Jerusalems förstörelse 70 e.Kr.]
45Jesus gick in i tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där.
46Han sade till dem:
47Han fortsatte att undervisa (dag efter dag) på tempelplatsen. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att döda honom,
48men de kunde inte komma på ett sätt att göra det, eftersom allt folket höll sig nära och lyssnade intensivt på honom (ordagrant ”hängde på varje ord”).