1Vid den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar,
2och de ska sprida dem framför solen och månen och himlarnas härskaror (stjärnorna) som de har älskat och som de har tjänat och efter vilka de har vandrat och dem som de har sökt och dem som de har tillbett. De ska inte bli samlade och inte begravda, de ska vara som dynga på jordens ansikte (yta).
3Döden ska väljas hellre än livet av alla som återstår, som är kvar av denna onda familj, som är kvar på alla de platser dit jag har drivit dem, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
4Och du ska säga till dem: Så säger Herren (Jahve):
5Varför avfaller detta Jerusalems folk med ett oupphörligt avfall?
6Jag är uppmärksam och lyssnar,
7Även storken under himlen
8Hur kan ni säga: Vi är visa (kloka)
9De visa (kloka) skäms,
10Därför ska jag ge deras hustrur till andra
11Och de har tagit lätt på helandet av dottern,
12De ska komma på skam eftersom de har begått styggelser,
13Jag ska helt sluka dem
14Varför sitter vi här?
15Förväntade frid (shalom)
16Frustandet från hans hästar
17För se, jag ska sända ormar, basilisker ibland er,
18Jag tröstar mig över sorgen,
19Se, en röst, dottern mitt folk ropar
20Skörden är förbi
21Över dottern mitt folks smärta (benbrott, lidande) är jag krossad med vånda,
22Finns det ingen balsam i Gilead? Finns det ingen läkare där? Varför är inte dottern mitt folks hälsa återställd?