1[Vers 1-8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2-8 består av 14 stycken par. De 12 första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3-4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5-6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat.
2En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö,
3en tid att döda (slakta) – och en tid att läka,
4en tid att gråta – och en tid att skratta,
5en tid att kasta bort stenar [för att bereda åkermark] – och en tid att samla ihop stenar,
6en tid att söka (leta upp) – och en tid att förlora,
7en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop,
8en tid att älska
9Vilken vinning har den som arbetar av det han arbetar med?
10Jag har sett bestyren, som Gud (Elohim) har gett till människans söner att utöva.
11Han har gjort varje sak vacker för sin tid, han har även lagt världen i deras hjärtan så att människan inte kan utforska det arbete som Gud (Elohim) har gjort från första början (ordagrant från huvudet) ända till slutet.
12Jag vet att det inte finns något bättre för dem än att glädja sig och att vara tillfredsställda så länge som de lever.
13Men också att varje människa ska äta och dricka och finna glädje i sitt arbete, är en gåva från Gud (Elohim).
14Jag vet att vad än Gud (Elohim) gör, varar det för evigt. Ingenting kan läggas därtill, inte heller kan något dras därifrån, för så har Gud (Elohim) gjort (ordnat) det för att man ska vörda (frukta, ha gudsfruktan) inför honom.
15Vad som är har funnits sedan länge
16Dessutom såg jag under solen,
17Jag sade i mitt hjärta: ”Gud (Elohim) ska döma [både]
18Jag sade i mitt hjärta: ”Det är på grund av människans söner som Gud (Elohim) sållar dem, för att de ska se att de i sig själva är som vilddjur.”
19För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst).
20Alla går till en plats, alla är av stoft och alla återvänder till stoft. [Människan formades av stoft, se 1 Mos 2:7; 3:19.]
21Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
22Och jag har sett att det inte finns något bättre än att människan ska glädja sig i sitt arbete, för det är hennes del, för vem ska låta henne se vad som ska komma efter henne?