1Och Jehoram, Achavs son, började regera i Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats 18:e [regerings] år, och regerade 12 år.
2Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, men inte som hans far och som hans mor, för han tog bort baalsstoderna som hans far hade gjort.
3Likväl klängde han sig fast vid Jerovams, Navats sons synder, varmed han fick Israel att synda, han lämnade dem inte.
4Och Mesha, Moavs kung, var en fårägare, och han gav till Israels kung, ullen från 100 000 lamm och från 100 000 baggar.
5Men det hände när Achav var död att Moavs kung gjorde uppror mot Israels kung.
6Och kung Jehoram gick ut från Samarien vid den tiden och mönstrade hela Israel.
7Och han gick och sände till Jehoshafat, Juda kung och sade: ”Moavs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moav?”
8Och han sade: ”Vilken väg ska vi gå upp?” Och han svarade: ”Vägen genom Edoms öken.”
9Och Israels kung gick och Juda kung och Edoms kung, och de gjorde en kringgående rörelse sju dagars vandring. Men det fanns inget vatten till armén och inte för djuren som följde dem.
10Och Israels kung sade: ”Ack (åh nej), eftersom Herren (Jahve) har samlat ihop dessa tre kungar för att ge dem i Moavs hand.”
11Men Jehoshafat sade: ”Finns ingen Herrens (Jahves) profet här så att vi kan fråga Herren (Jahve) genom honom?”
12Och Jehoshafat sade: ”Herrens (Jahves) ord är med honom.” Och Israels kung och Jehoshafat och Edoms kung gick ner till honom.
13Och Elisha sade till Israels kung. ”Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter.” Och Israels kung sade till honom: ”Nej, för Herren (Jahve) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moavs hand.”
14Och Elisha sade: ”Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vars ansikte jag står, vore det inte för respekt av Juda kungs Jehoshafats närvaro, skulle jag inte titta åt dig och inte se dig.
15Men ge mig en musiker.” Och det skedde när musikern spelade att Herrens (Jahves) hand kom över honom.
16Och han sade: ”Så säger Herren (Jahve): Gör denna dal full av diken.
17För så säger Herren (Jahve): Ni ska inte se vind och ni ska inte se regn, men dalen ska bli fylld med vatten och ni ska dricka, både ni och er boskap och era djur.
18Och detta är en lätt sak i Herrens (Jahves) ögon och han ska ge Moav i er hand.
19Och ni ska slå alla befästa städer och alla utvalda städer och ska fälla alla goda träd och ska skotta igen alla vattenkällor och fördärva varje gott stycke av land (odlingsbar mark) med stenar.”
20Och det skedde på morgonen, vid den tiden då man förrättar offret, att se, det kom vatten [strömmande] längs Edoms väg och landet blev fullt av vatten.
21Och alla Moavs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen.
22Och de steg upp tidigt på morgonen och solen sken på vattnet och moaviterna såg vattnet en bit bort och det var rött som blod,
23och de sade: ”Detta är blod, kungarna har säkert stridit mot varandra och de har slagit var och en sin man, därför Moav: Till bytet!”
24Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog moaviterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moav mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält).
25Och de slog ner städerna, och på varje gott stycke av land [odlingsbar mark] kastade varje man sin sten och fyllde det [fältet], och de stängde igen (täckte, gömde) alla vattenkällor och fällde alla goda träd till dess bara Kir-Charaset [kan syfta på Kir-Moav, en större stad i södra Moav] var kvar med sin stenmur och slungkastarna omringade den och bröt ner den.
26Och när Moavs kung såg att striden var för stark för honom, tog han med sig 700 män som drog svärd för att bryta in till Edoms kung, men de kunde inte.
27Sedan tog han sin äldste son, som skulle regera i hans ställe och offrade honom som ett brännoffer på muren. Och det kom en stor vrede över Israel och de lämnade honom och återvände till sitt eget land.