1En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term; kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf.
2Jag ska öppna min mun till liknelse (ett ordspråk – hebr. mashal),
3Sådant som vi hört och känner till
4Vi ska inte dölja det från våra söner (våra barn),
5För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob,
6för att kommande generationer ska känna till dem,
7för att de ska sätta sin förtröstan på Gud (Elohim)
8Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder),
9Efraims söner [det norra riket Israel] var som bågskyttar med pilbågar
10De höll inte Guds (Elohims) förbund
11De glömde bort hans gärningar
12Inför deras fäder gjorde han under (förunderliga ting, mirakler) [plågorna, se 2 Mos 7-12]
13Han delade havet och lät dem gå rakt igenom,
14Han ledde dem med ett moln på dagen
15Han klöv klippor i öknen
16Han lät strömmar komma ur klippan
17Ändå fortsatte de (kontinuerligt) att synda mot honom
18De fortsatte att fresta Gud (El) i sina hjärtan
19Ja, de talade mot Gud (Elohim), de sade:
20Se, han slog klippan så att vatten kom ut
21När Herren (Jahve) hörde detta blev han vred
22För de trodde inte på Gud (Elohim)
23Han befallde skyarna från ovan
24Han lät manna regna över dem som mat
25Människor åt änglars bröd,
26Han lät östanvinden blåsa i himlen
27Han lät kött regna över dem som stoft
28Han lät det falla mitt i deras läger,
29De åt och blev fullständigt mättade,
30De var inte främmande för sin åtrå
31när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem
32Trots detta fortsatte de att synda (kontinuerligt)
33Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänlighet – hebr. hevel),
34När han slog dem skulle de ha frågat efter (sökt, tagit sin tillflykt till, närmat sig) honom
35De [Israels folk under ökenvandringen] kom ihåg
36Men ändå bedrog de honom med sin mun (sina ord),
37De höll inte fast (deras hjärtan var inte rätt och förankrade) vid honom,
38Trots detta är han barmhärtig (känner han medlidande),
39Han kom ihåg att de bara är kött (människor),
40Hur ofta gjorde de uppror mot honom i öknen
41De återvände (gång på gång gick de tillbaka) till att prövade Gud (El)
42De kom inte ihåg hans hand,
43hur han gjorde tecken i Egypten och
44Han vände deras floder till blod
45Han sände flugsvärmar bland dem som uppslukade dem [2 Mos 8:20-32]
46Han gav också deras inkomst till larver (skadedjur som åt upp det som skulle bli deras skörd)
47Han förstörde deras vindruvor med hagel
48Han gav också deras boskap till haglet
49Han sände sin rasande vrede över dem,
50Han banade en väg för sin vrede.
51Han slog allt förstfött i Egypten [2 Mos 12],
52Men sitt eget folk lät han dra ut som en fårhjord (flock av småboskap),
53Han ledde dem tryggt och de fruktade inte
54Han tog dem till sitt heliga område (gräns),
55Han fördrev hednafolken framför dem
56Ändå prövade och provocerade de Gud den Högste (Elohim Elion)
57De vände tillbaka och handlade förrädiskt som sina fäder,
58De provocerade honom med sina höga platser [offerplatser med ockulta avgudaoffer, se 5 Mos 12:2-3]
59[Guds respons:]
60Han övergav tabernaklet i Silo [i centrala Israel],
61Han lät sin styrka fängslas
62Han utlämnade sitt folk till svärdet
63Eld slukade deras unga män,
64Deras präster föll för svärdet
65Sedan vaknade Herren (Adonaj) upp som ur en sömn,
66Han slog tillbaka sina åklagare
67Dessutom avskydde (förkastade) han Josefs tält
68Men han utvalde Juda stam,
69Han byggde sin helgedom som höjderna,
70Han valde också David, sin tjänare
71från de diande tackorna.
72Han var en herde för dem med hjärtats integritet