1Jesus talade igen till dem med liknelser och sade:
2”Det himmelska kungariket kan liknas med en kung som ordnade med bröllopsfestligheter för sin son.
3Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
4Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för lunchen [ordagrant ”dagens första måltid”, frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!’ [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
5Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer.
6Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem.
7Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad.
8Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan].
9Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.’
10Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
11När kungen kom för att se på gästerna (blicka ner på dem, som från en läktare på en teater) fick han se en man som inte var klädd i bröllopskläder. [Det är troligt att värden erbjöd gästerna bröllopskläder eftersom de kom direkt från vägarna. Att vägra de kläder som erbjöds var därför ett hån mot värden. Bröllopskläderna kan vara en bild på rättfärdigheten i Jesus som är given som en gåva, se Jes 61:10; Rom 13:12; Upp 19:8.]
12Han sade till honom: ’Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?’ Mannen var helt svarslös.
13Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.’ Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant ”rent fysiskt skaka av skräck”).
14[Jesus avslutar med ett ordspråksliknande uttryck:] Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda [har valt att tacka ja].”
15Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för.
16De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
17Så berätta för oss, vad är din åsikt i den här frågan? Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Många judar tolkade budet som Herren gett, att inte ha en utländsk kung över sig i sitt land, som en ursäkt för att inte betala skatt till romarna, se 5 Mos 17:15.]
18Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sade: ”Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
19Visa mig det mynt som man betalar skatten med!” Då hämtade de en denar.
20Jesus frågade dem: ”Vems bild och vems namn är det här?”
21De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sade han till dem: ”Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud.”
22När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
23Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom:
24”Lärare, Mose har sagt:
25Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun.
26På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju.
27Sist av alla dog kvinnan.
28Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”
29Jesus svarade dem: ”Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft.
30Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.]
31När det gäller uppståndelsen av de döda, har ni inte läst vad Gud har sagt till er [i 2 Mos 3:6]:
32’Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!”
33När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).
34När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant ”stängt deras munnar”] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu på nytt komma på ett sätt att fälla Jesus.]
35En av dem, en laglärd [gr. nomikos – expert på tolkningar av Moseböckerna], ställde en fråga för att sätta honom på prov:
36”Lärare (Mästare), vilket är det största (ordagrant: det stora) budet i undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos]?”
37Då svarade han honom:
38Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet.
39Det andra [det som kommer därnäst] liknar det:
40På dessa två budord hänger (vilar) hela undervisningen [allt i Moseböckerna] och profeterna.”
41Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem,
42och sade: ”Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?”
43Han sade: ”Hur kan då David, genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:
44’Herren [Jahve – Gud Fadern] sade till min herre [Guds Son, Messias]:
45Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?”
46Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.