1Sedan begav han sig därifrån [från Kapernaum i Galileen] och gick till Judéens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades ständigt i skaror omkring honom på nytt, och han undervisade dem som han brukade.
2Några fariséer som ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) kom fram till honom och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?”
3Han svarade: ”Vad har Mose befallt er?”
4De svarade: ”Mose tillät en man att skriva ett skilsmässobrev och skilja sig från henne.” [5 Mos 24:1-4]
5Men Jesus [började inte argumentera, som deras rabbiner gjorde, om under vilka omständigheter skilsmässa var tillåten, utan] sade till dem:
6I skapelsens början
7’Därför ska en man lämna [sitt känslomässiga och finansiella beroende av] sin far och mor
8och de två ska vara ett kött.’ [1 Mos 2:24]
9Vad Gud har fogat samman,
10När de hade kommit in i huset [där de bodde någonstans i Judéen eller Pereen] frågade lärjungarna honom om detta igen [tog de på nytt upp ämnet].
11Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.
12Om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.”
13Man bar fram små barn (2-11 år) till honom för att han kanske skulle röra vid dem, men lärjungarna tillrättavisade dem (gång på gång) men utan resultat.
14När Jesus såg detta [inifrån huset där han befann sig, se Mark 10:10] blev han upprörd (kände en djup smärta och ilska därför att något orätt skedde), och sade till dem: ”Hindra inte barnen att komma till mig, för Guds kungarike tillhör sådana som de.
15Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot (välkomnar, accepterar) Guds kungarike som ett barn [som helt och fullt litar och är beroende av sina föräldrar], kommer aldrig någonsin dit.”
16Han tog upp dem (en efter en) i famnen och välsignade dem passionerat (innerligt, ömt) genom att lägga sina händer på dem.
17När han [lämnade huset han gått in i, Mark 10:10 och] gick ut på gatan, sprang en man fram och föll ner på knä för honom och frågade: ”Gode lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?”
18Jesus svarade honom:
19Du känner till buden (instruktionerna):
20Då svarade han honom: ”Mästare, allt detta har jag helhjärtat hållit (vaktat över) sedan jag var ung.”
21Medan Jesus såg på honom, kände han innerlig kärlek (som var osjälvisk, utgivande) för honom och sade: ”Ett fattas dig (en sak återstår), gå och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga, och du ska få en skatt (rikedom) i himlen. Kom sedan och följ mig (vandra samma väg som jag går)!”
22Vid de orden förmörkades mannens uppsyn [grekisk metafor för när ett oväder drar in, grundordet är också att känna hat], och han gick därifrån bedrövad, för han ägde mycket. [Ordet för ”ägde mycket” användes ofta för att äga mark och fastigheter.]
23Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike!”
24Lärjungarna blev helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken på Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sade till dem igen: ”Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte].
25Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga på en synål, än för en rik att komma in i Guds kungarike.”
26De blev ännu mer förvånade (förbryllade, tappade helt hakan) och sade till varandra: ”Vem kan då bli frälst (räddad, bevarad, få evigt liv)?”
27Jesus tittade runt på dem och sade: ”Mänskligt sett är det omöjligt, men tillsammans med (bredvid, i närvaro av) Gud kan det ske, för allt är möjligt tillsammans med Gud.”
28Då började Petrus tala: ”Men vi då, vi har lämnat allt [gett upp arbete och karriärer] och följt dig?”
29Jesus svarade:
30ska få hundrafalt igen.
31Många som [nu] är först ska [då] bli sist,
32Nu var de på väg upp till Jerusalem. [De befinner sig troligtvis på östra sidan av Jordanfloden på vägen mot Jeriko, se vers 46.] Jesus gick före dem [målmedvetet mot korset] och de var förfärade (på gränsen till skräckslagna) och följde efter fyllda av fruktan. Då tog han de tolv till sig igen, och började berätta för dem vad som skulle hända honom:
33”Se, vi är nu på väg upp till Jerusalem, och Människosonen ska bli överlämnad till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna.
34De ska håna honom, prygla honom hårt, spotta på honom, och döda honom. Men efter tre dagar ska han uppstå igen.”
35Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner [tillsammans med sin mor Salome, se Matt 20:20], fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill att du ger oss vad vi än ber dig om.”
36Han frågade dem: ”Vad vill ni att jag gör för er?”
37De svarade honom: ”Ordna så att en av oss får sitta på din högra sida i din härlighet och den andra på din vänstra.”
38Men Jesus sade till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker, eller bli döpta i det dop [av lidande och död] som jag kommer att döpas med?”
39De svarade honom: ”Det kan vi.”
40Men vem som ska sitta vid min högra eller vänstra sida, är inte min sak att avgöra. De platserna ska tillfalla dem som de är bestämda för.”
41När de tio andra hörde detta, blev de mycket upprörda på Jakob och Johannes (de kände en djup smärta och ilska därför att något orätt hade skett).
42Jesus kallade till sig dem [alla tolv] och sade: ”Ni har sett hur de som anses vara folkets ledare uppträder som herrar över dem, och de i höga positioner använder sin auktoritet över folket.
43Men så ska det inte vara hos er. I stället måste den som vill vara störst bland er vara de andras tjänare.
44Den som vill vara främst (vara högst i rang) måste vara allas slav.
45Även Människosonen kom [hit till jorden], inte för att bli betjänad, utan för att tjäna, och ge sitt liv som lösensumma för många.”
46De kom till [den gamla staden] Jeriko. När Jesus tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios.
47När Bartimaios hörde att det var Jesus från Nasaret, började han ropa (gång på gång): ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande, på en gång)!”
48Många tillrättavisade honom skarpt (gav honom en tydlig varning) att vara tyst, men han skrek bara ännu mer (ropade okontrollerat): ”Davids son, förbarma dig över mig.”
49Jesus stannade och sade: ”Kalla hit honom!”
50Han kastade av sig sin yttermantel, hoppade upp och kom till Jesus. [Bartimaios lämnar allt han har, till skillnad från den rike mannen, se Mark 10:21.]
51Jesus frågade honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”
52Jesus sade till honom: ”Gå [du är fri att gå vart du vill], din tro har helat (räddat, frälst) dig.” Genast fick han sin syn och [gick inte tillbaka utan] följde Jesus på vägen.