1Och då han stod upp dädan, kom han uti Judee landsändar, vid sidon af Jordan. Och folket församlades äter till honom; och åter lärde han dem, såsom hans seder var.
2Då gingo de Phariseer till, och frågade honom: Är det ock mannenom lofligit skilja sina hustru ifrå sig? frestande honom.
3Då svarade han, och sade till dem: Hvad hafver Mose budit eder?
4Sade de: Mose tillstadde skrifva ett skiljobref, och öfvergifva henne.
5Men af första skapelsen hafver Gud gjort dem man och qvinno; Men af första skapelsen hafver Gud gjort dem man och qvinno;
6Fördenskull skall man öfvergifva sin fader och moder, och blifva vid sina hustru;
7Och de tu varda ett kött; så äro de nu icke tu, utan ett kött.
8Hvad Gud hafver tillhopafogat, det skall menniskan icke åtskilja.
9Och i huset frågade hans Lärjungar honom på nytt om samma ärende.
10Och han sade till dem: Hvilken som skiljer sina hustru ifrå sig, och tager ena andra, han bedrifver hor emot henne.
11Och om qvinnan öfvergifver sin man, och tager en annan, hon bedrifver hor.
12Och de hade barn till honom, att han skulle taga på dem; men Lärjungarna näpste dem, som dem fram hade.
13Men när Jesus det såg, vardt han misslynt, och sade till dem: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
14Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in.
15Och han tog dem upp i famnen, och lade händerna på dem, och välsignade dem,
16Och då han dädan utgången var på vägen, lopp en till, och föll på knä för honom, och frågade honom: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag måtte få evinnerligit lif?
17Men Jesus sade till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god utan en, det är Gud.
18Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor: Du skall icke dräpa: Du skall icke stjäla: Du skall icke tala falskt vittnesbörd: Du skall ingen bedraga: Ära din fader och moder.
19Då svarade han, och sade till honom: Mästar, det hafver jag allt hållit utaf min ungdom.
20Jesus såg på honom, och älskade honom, och sade till honom: Ett fattas dig; gack bort, sälj allt det du hafver, och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, följ mig, och tag korset uppå dig.
21Och han vardt bedröfvad af talet, och gick bort sörjandes; ty han hade många ägodelar.
22Och Jesus såg sig om, och sade till sina Lärjungar: Huru svårliga kunna de rike komma in uti Guds rike !
23Men hans Lärjungar vordo förskräckte af hans ord. Då svarade åter Jesus, och sade till dem: Huru svårt är det, kära barn, dem som sätta sina tröst på sina rikedomar, ingå uti Guds rike.
24Lättare är en camel gå igenom ett nålsöga, än en rik gå in uti Guds rike.
25Men de förundrade sig öfvermåtton, och sade vid sig sjelfva: Ho kan då varda salig?
26Men Jesus såg på dem, och sade: För menniskom är det omöjeligit; men icke för Gud; ty när Gudi äro all ting möjelig.
27Och Petrus begynte säga till honom: Si, vi hafve öfvergifvit all ting, och följt dig.
28Svarade Jesus, och sade: Sannerliga säger jag eder: Ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller bröder, eller systrar, eller fader, eller moder, eller hustru, eller barn, eller åkrar, för min och Evangelii skull;
29Den icke får hundradefaldt igen, nu i denna tiden, hus, och bröder, och systrar, och mödrar, och barn, och åkrar, med förföljelsen; och i tillkommande verld evinnerligit lif.
30Men månge, de som de främste äro, varda de ytterste, och de ytterste de främste.
31Och de voro på vägen, gångande upp till Jerusalem; och Jesus gick för dem, och de voro förskräckte, och gingo efter honom, fruktande sig. Sa tog Jesus åter till sig de tolf, och begynte säga dem, hvad honom öfvergå skulle:
32Si, vi gåm upp till Jerusalem; och menniskones Son skall öfverantvardas de öfversta Presterna, och de Skriftlärda; och de skola fördöman till döds, och öfverantvardan Hedningomen;
33Och de skola begabban, och hudflängam, bespottan, och dödan; och tredje dagen skall han uppstå igen.
34Då gingo till honom Jacobus och Johannes, Zebedei söner, och sade: Mästar, vi vilje att du gör oss hvad som helst vi bedje.
35Sade han till dem: Hvad viljen I jag skall göra eder?
36Sade de till honom: Gif oss, att vi Bitte, den ene på dine högra hand, och den andre på dine venstra, uti din härlighet.
37Men Jesus sade till dem: I veten icke hvad I bedjen; kunnen I dricka den kalken, som jag dricker; och döpas med den döpelsen, der jag med döpes?
38Då sade de till honom: Ja, kunne vi så. Sade Jesus till dem: Den kalken jag dricker, skolen I ock dricka; och med den döpelse, der jag med döpes, skolen I döpas;
39Men sitta på mine högra och venstra hand, står icke mig till att gifva; utan dem händer det, som det beredt är.
40När de tio hörde detta, begynte de Vara illa tillfrids med Jacobo och Johanne.
41Men Jesus kallade dem till sig, och Sade till dem: I veten, att verldslige Törstar äro rådande, och de mägtige ibland dem hafva välde;
42Men det skall icke så vara ibland eder; utan den, som ibland eder vill ypperst vara, han skall vara edar tjenare.
43Och den, som ibland eder vill vara den främste, han skall vara allas dräng;
44Ty ock menniskones Son är icke kommen, på det han skulle låta tjena sig; utan på det han ville tjena, och gifva sitt lif till aterlösning för många.
45Och de kommo till Jericho. Och då lian gick ut af Jericho, och hans Lärjungar, och en mägtig stor hop folk, då satt der vid vägen en blinder, Bartimeus, Timei son, tiggandes.
46Och när han hörde, att det var Jesus af Nazareth, begynte han ropa, och säga: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
47Och månge näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
48Så stadnade Jesus, och lät kalla honom. Och de kallade den blinda, och sade till honom: Var vid ett godt mod; statt upp, han kallar dig.
49Han kastade ifrå sig sin mantel, stod upp, och kom till Jesum.
50Då svarade Jesus, och sade till honom: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Den blinde sade till honom: Rabboni, att jag måtte få min syn.
51Jesus sade till honom: Gäck, din tro hafver gjort dig helbregda. Och straxt fick han sin syn, och följde Jesum i vägen.