1Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt.
2Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien.
3Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns].
4Josef gick då också upp från Galiléen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt.
5Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var höggravid (uppsvullen; ”stor med barn”).
6Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda.
7Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget).
8I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord.
9Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, blixtrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda,
10men ängeln sade till dem:
11För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.
12Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jmf Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba.”
13Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sade:
14”Ära i höjden [i de högsta himlarna]
15När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: ”Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!”
16Så de skyndade i väg dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.
17När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn,
18och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem.
19Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt, jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare).
20Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
21När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet.
22När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren –
23som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos):
24Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning:
25I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom,
26och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant ”Herrens Kristus”, där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.]
27Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen,
28tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sade:
29”Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid,
30För mina ögon har sett din frälsning
31som du har berett inför alla folks åsyn,
32ett ljus till uppenbarelse för hedningarna
33Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som sades om honom.
34Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria:
35Detta för att det ska uppenbaras
36Där fanns även en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål
37och sedan varit änka i åttiofyra år. [Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var ”mycket gammal”.] Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. [Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se Ps 134:1-2.]
38Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning).
39När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens undervisning, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.
40Pojken växte och blev stark i anden, fylld med visdom, och Guds nåd (favör, välsignelse, välbehag, glädje) var över honom.
41Hans föräldrar gick till Jerusalem varje år vid påskhögtiden (pesach).
42När Jesus var tolv år gick de [Jesu familj tillsammans med släktingar och vänner från Nasaret] upp till högtiden som de brukade göra.
43När högtidsdagarna var slut och de begav sig hem [troligen redan efter de tre första dagarna i påskhögtiden som var de största], stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem [för att fortsätta lyssna på undervisningen de dagar som återstod av påskhögtiden]. Hans föräldrar visste inte det,
44de trodde han var med i resesällskapet [de antog detta eftersom det brukade vara så]. De gick en hel dag, sedan började de leta efter honom överallt bland släktingar och bekanta.
45När de inte hittade honom återvände de till Jerusalem [nästa dag] och sökte efter honom överallt längs med vägen.
46Efter tre dagar [första dagen tillbaka i Jerusalem] hittade de honom i tempelområdet [där medlemmar från Stora rådet, Sanhedrin, undervisade på sabbater och festivaler, så det var antagligen den sjätte dagen på påskhögtiden]. Där satt han mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.
47Alla som lyssnade på honom förbluffades (tappade fattningen och förvånades gång på gång) över hans förstånd (intelligens, förmåga att dra slutsatser) och hans svar.
48När de [Josef och Maria] såg honom blev de helt förvånade (bestörta, halvt från vettet). Hans mor sade till honom: ”Mitt barn (ordet för barn fokuserar på att man tillhör familjen), varför har du behandlat oss så här? Ser du inte hur din far och jag har plågats (pinats, gått igenom helveteskval) när vi letat efter dig överallt.”
49Då sade Jesus till dem: ”Varför behövde ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus (måste vara helt överlåten och upptagen att göra min Faders gärningar).”
50Men de förstod inte vad han sade till dem.
51Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han fortsatte att lyda (underordna sig) dem. Hans mor bevarade (skyddade) allt detta i sitt hjärta.
52Jesus fortsatte att växa i visdom och ålder (mentalt och fysiskt) och i nåd (favör, välbehag) inför Gud och människor (andligt och socialt).