1Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. [Fler bibliska personer har förbannat sin födelsedag, se Jer 20:14.]
2Då tog Job till orda (hebr. anah) och sade:
3Låt den vara utplånad (död över den; låt den vandra bort – hebr. avad) [Upp 9:11],
4Den dagen – låt den vara mörk,
5Låt mörker och dödsskugga inmuta den (ta den med en återlösares rätt – hebr. goel) åt sig själva,
6Den natten – låt mörker beslagta den,
7Se, den natten är ofruktsam (steril, öde),
8Låt dem som förbannar dagar (hebr. jom) förbanna den,
9Låt morgonstjärnorna förmörkas [låt dem inte tillkännage en ny dag],
10Eftersom den [den natten då jag föddes, se vers 3b] inte stängde dörrarna till moderlivet,
11Varför dog jag inte i livmodern?
12Varför fanns det [en faders] knä som tog emot mig,
13För nu, [om det var så, då] skulle jag ligga ner och vara stilla
14[i dödens sällskap] med kungar och jordens rådgivare,
15eller med [vid sidan intill avlidna] furstar som har guld,
16Eller som ett dolt missfall som inte lever,
17Där [i döden] upphör de onda med sitt tumult [de ogudaktiga, vars hunger aldrig stillades, se Jes 57:20-21]
18Tillsammans har fångarna ro (hebr. shaan),
19Låg (liten) och hög (stor) – de är lika där,
20Varför gav han [dagens] ljus till en plågad (hårt ansatt – hebr. amal)
21åt dem som längtar efter döden, men den kommer inte,
22som glädjer sig, ja jublar (dansar),
23Till en man (stridsman – hebr. gever) vars väg är dold
24Ja, till mitt bröd kommer mina suckar,
25Ja, den fasa som jag fasar (hebr. pachad pachad) kommer över mig,
26Jag har ingen trygghet (framgång, helhet – hebr. shalah)