1Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
2Om det ändå vore som i tidigare månader,
3då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23],
4Då jag var i min ”bästa årstids” dagar
5då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
6då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
7När jag gick till porten i staden
8när de såg mig, drog de unga sig undan
9Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
10Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
11När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
12eftersom jag räddade den fattige som ropade
13Den döende välsignade mig,
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
15Ögon var jag åt den blinde
16Jag var en far för de i behov (fattig – hebr. evion)
17Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
18Jag tänkte då: ”I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
19Min rot [under mig]
20Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9],
21De lyssnade på mig och väntade,
22Efter mitt ord sade ingen emot mig (hebr. shanah),
23De väntade på mig som på regn,
24Jag log mot dem – de trodde inte det,
25Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),