1Då svarade Job och sade:
2Hur länge ska ni plåga mig (min själ)
3Tio gånger [gång på gång] har ni hånat mig
4Det är sant (står stadigt – hebr. omnam)
5Det är sant (hebr. omnam)
6så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt
7Se, jag ropar högt (högljutt skri efter hjälp – hebr. tsaaq): ”Våld (terror – chamas)”
8Min stig (livsväg – hebr. orach) har han spärrat (hägnat in; murat en mur) och jag kan inte passera [Klag 3:7],
9Han har avklätt av mig min ära [rykte]
10Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under.
11Han [Gud] har tänt sin vredes eld mot mig
12Hans skaror samlas tillsammans
13Han har fört mina bröder [nära släktingar; landsmän] långt bort från mig [Job 6:15; 42:11],
14Mina närmaste [släktingar] har lämnat,
15De som bor tillfälligt i mitt hus [gäster på resa; manliga tjänare]
16Kallar jag på min tjänare
17Min andedräkt (ande; jag som person – hebr. roach)
18Till och med ynglingar (pojkar) föraktar mig,
19För den mindre grupp människor (hebr. mat – plural) som jag rådslår med är jag avskyvärd,
20Mina ben tränger ut genom hud och kött,
21Var barmhärtiga, var barmhärtiga mot mig, ni mina vänner,
22Varför förföljer ni mig som Gud gör?
23Vem [skulle kunna se till] att mitt prat (mina ord – hebr. milah) skrevs ner?
24ja, med en penna av järn och bly
25Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
26När sedan min sargade hud är borta,
27Jag själv ska få skåda (hebr. chazah) honom,
28[Jobs råd till de som anklagar honom:]
29Var rädda för svärdet,