1Dessa är folkslagen (nationerna) som Herren (Jahve) lämnade [tillät vara obesegrade] för att pröva Israel genom dem – alla de som inte kände till alla krig med Kanaan,
2bara så att [alla nya] generationerna av Israels söner skulle veta och lära sig strida, åtminstone de som tidigare inte visste något om det:
3De fem filisteiska furstarna [för städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan, se Jos 13:3],
4De var där för att pröva Israel genom dem för att veta om de lyssnar till Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzva) som han befallt deras fäder genom Mose hand.
5Och Israels söner bodde bland
6och de tog deras döttrar till hustrur och gav sin egna döttrar till deras söner och tjänade deras gudar. [Jämfört med uppräkningen i 5 Mos 7:1 nämns inte girgasiterna. Mose hade tydligt varnat att inte ingå förbund med dem, se 5 Mos 7:2-5.]
7Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och glömde Herren deras Gud (Jahve Elohim) och tjänade baalerna och aserorna.
8Därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.
9Och när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.
10Och Herrens (Jahves) ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahve) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
11Och landet hade ro i 40 år. Sedan dog Otniel, Kenaz son.
12Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) styrkte Eglon [betyder: ”lik en kalv” och liknar också ordet för rund/rundad], Moavs (Moavs) kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahves) ögon.
13Han [Eglon] samlade till sig Ammons och Amaleks söner och han gick och slog Israel och de besatte Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3].
14Och Israels söner tjänade Eglon, Moavs kung, i 18 år.
15Men när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moavs kung.
16Och Ehud gjorde ett tveeggat svärd för honom [sig själv eller för Eglon], en aln långt [45 cm], och han fäste det under sina kläder på sin högra sida. [Eftersom de flesta var högerhänta, såg det ut som om Ehud var obeväpnad eftersom han inte hade vapnet på sin vänstra sida. Vapnet behövde vara tillräckligt långt för att kunna döda Eglon, som var en stor man, och tillräckligt nätt för att kunna gömmas under kläderna.]
17Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moavs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant ”fet/stor överflöd/mer/mycket” – hebr. bari meod) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se 1 Mos 41:1-4.]
18När han avslutat överlämnandet av gåvan skickade han ut folket som burit gåvan.
19Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se Jos 4:19-20] som var i Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung”.
20Ehud kom då till honom och han satt för sig själv, ensam i sitt svala övre rum. Och Ehud sade: ”Jag har ett något (ord, budskap, sak – hebr. davar) från Gud (Elohim) till dig” Och han reste sig från sin stol.
21Och Ehud drog fram sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra höft och drev in det i hans buk.
22Även skaftet följde med in efter bladet och fettet omslöt bladet, för han drog inte ut svärdet från hans buk och avföring kom ut.
23Sedan gick Ehud ut genom balkongen (hebr. misderon; ordet kommer från ceder och kan antyda ”rummet över takbjälkarna”) och stängde dörrarna till det övre rummet om honom och låste dem.
24När han hade gått kom hans tjänare och de såg och se, dörrarna till det övre rummet var låsta och de sade: ”Han är säkert på toaletten (ordagrant: ”täcker sina fötter”, dvs med sin mantel) i det inre (privata) svala övre rummet”. [Tjänarna kände också säkert lukten, och ville inte störa. Se även 1 Sam 24:4 där samma uttryck används av Saul.]
25Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på golvet (marken).
26Och Ehud flydde medan de dröjde kvar och hade passerat förbi stenbilderna [se vers 19] och flydde till Seira. [Troligtvis ett skogsområde i sydöstra Efraims bergsbygd, där det var lätt att gömma sig.]
27Och det skedde när han kommit att han blåste i en shofar i Efraims berg, och Israels söner kom ner med honom från bergsbygden, och han framför dem.
28Och han sade till dem: ”Följ efter mig för Herren (Jahve) har gett era fiender moabiterna i er hand.”
29Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10 000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
30Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
31Efter honom kom Shamgar, Anats son, som slog 600 filisteiska män med en oxpik. Även han räddade Israel.