1Då svarade Job och sade:
2Om ändå mitt förtret (sorg, ilska) kunde vägas på en våg åt mig,
3För det är nu som havens sand [väger tungt i balansvågen, se Ords 27:3],
4Eftersom den Allsmäktiges (Shaddajs) pilar är med mig (finns i mig) som hetta (gift)
5Inte skriar väl vildåsnan över gräs? [När den har överflöd och kan beta är allt väl.]
6Kan det [mat] som är smaklöst (hebr. tafel) ätas utan salt,
7Jag (min själ) vägrar att röra dem,
8Vem ska ge mig bönesvar,
9Att Gud (Elohim) skulle ta ett beslut (skulle börja agera – hebr. jaal)
10Då skulle jag äntligen få tröst (gå från sorg till tröst; ”andas ut” – hebr. nechama),
11Vad är då min kraft, att jag skulle vänta på (ivrigt se fram emot) [den räddning som Elifaz pratat om]?
12Är min kraft som stenens kraft,
13Är inte min egen hjälp (egna resurser) ingenting,
14Till den förtvivlade (den som ”smälter inombords” – hebr. mas; någon står under yttre påverkan som han inte kan påverka) [syftar på Job själv]
15Mina bröder är trolösa som bäckar,
16De är mörka av is när snön har fallit
17men när hettan kommer torkar de,
18De ändrar kurs från sitt lopp,
19Karavaner från Tema
20De blir svikna i sin förhoppning,
21Så har ni nu blivit till intet,
22Har jag sagt: ”Ge mig något,
23rädda mig från fiendens hand,
24Undervisa mig så tiger jag,
25Hur inträngande
26Tänker ni märka ord (mitt prat – hebr. milah)
27Skulle ni kasta lott om en faderlös
28Men se nu på mig!
29Vänd om, låt ingen orätt (hebr. avlah) ske!
30Bor orätt (hebr. avlah) på min tunga?