1Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11; 11:1], till orda och sade:
2Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta),
3Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
4Vet du inte att det alltid varit så,
5att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära)
6[Vers 6 är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer:]
7så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring).
8Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom,
9Ögat som såg honom ser honom aldrig mer,
10Hans söner ger nåd till de fattiga
11Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst],
12[I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.]
13även om han är rädd om den
14så förvandlas hans föda i hans inre
15Den rikedom han svalt (konsumerat)
16Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig,
17Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar,
18Sitt slit måste han återlämna,
19eftersom han slog och övergav de ringa,
20Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen],
21Inget är kvar för honom att äta (hans begär),
22Mitt i höjden av sitt överflöd (”när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande”)
23När han fyller sin mage (buk)
24Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn,
25Han drar [ut pilen], och den kommer ut från sin rygg
26djupt mörker väntar på hans ägodelar.
27Himlarna uppenbarar (blottar; sända i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon)
28Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort,
29Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim),