1Petrus och Johannes var på väg upp till templet till bönen vid den nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen).
2Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln. [Mannen var drygt 40 år, se 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.
3När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
4Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på oss!”
5Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
6Då sade Petrus: ”Silver och guld [mynt] har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu den Smordes (Kristi) nasaréns namn, res dig upp och gå (verbformen är en uppmaning att börja gå och sedan fortsätta att gå)!”
7Han tog ett stadigt tag i mannens högra hand och reste honom upp. På en gång fick mannen styrka i fötter och vrister. [Lukas använder medicinska termer för musklerna i foten, vristerna och speciellt fotlederna. I vers 16 förklarar Petrus att det var genom tron på Jesus som helandet kom.]
8Mannen flög upp och stod upprätt. [Ordet ”flög upp” kan betyda att han ”hoppade upp”, men troligare är det en referens på hur snabbt han kom på fötter.] Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt, hoppade och prisade Gud.
9Allt folket [som var samlat där för eftermiddagsbönen i tempelområdet] såg hur han gick omkring och prisade Gud.
10När de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten vid templet, fylldes de av förundran (blev de mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla). De tappade fattningen (var helt utom sig, ”i extas” – gr. ekstasis) över det som hade hänt med honom.
11Nu medan mannen höll sig nära Petrus och Johannes, kom folk springande och samlades kring dem i den gång som kallas Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. De var helt utom sig av häpnad.
12När Petrus såg det sade han till folket:
13Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
14Men ni förnekade (vägrade) den Helige och Rättfärdige och begärde istället att en mördare skulle friges åt er.
15Livets Källa (furste, författare, pionjär) dräpte ni, men Gud uppväckte honom från de döda. Vi är själva vittnen till detta faktum. [Petrus och Johannes hade själva sett den uppståndne Jesus med sina egna ögon.]
16[Nu kommer svaret på frågan hur mannen blev helad:]
17[Avslutande uppmaning till omvändelse:]
18Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Smorde (Messias, Kristus) skulle lida.
19Ångra (omvänd) er därför [tänk alltså annorlunda från och med nu, se Apg 2:38] och vänd tillbaka [till Gud], så att era synder blir utplånade (utsuddade; fullständigt borttagna),
20och att tider av förnyelse (vederkvickelse, återhämtning – ordagrant: ’en svalkande uppfriskande vind/utandning’) från Herrens närvaro (ansikte) [på så sätt] kan komma, och han kan sända den som har utsetts åt (är bestämd för) er – [nämligen] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
21Himlen måste ta emot (välkomna) honom tills de tider kommer då den fullständiga återupprättelsen av allt sker, som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun.
22Mose har sagt:
23Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket.’
24Alla profeterna, från Samuel och framåt, har talat om och också förkunnat (profeterat om) dessa dagar. [Samuel var den första profeten efter Mose, se Apg 13:20.]
25Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham:
26Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för allt folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar.”