1När vi [Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus, Trofimus, se Apg 20:4] hade skilts från dem [det var ett hjärtslitande avsked från församlingsledningen i Efesos] och lagt ut seglade vi raka vägen till Kos [utan att behöva kryssa]. [Kos var både namnet på ön och dess huvudstad, de lade till där över natten.]
2Där fann vi ett [större] skepp som skulle till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut.
3Vi skymtade konturerna av Cypern på vänster sida under vår segling mot Syrien och lade till vid Tyros där lasten skulle lossas.
4Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. [Eftersom man får leta efter församlingen verkar varken Paulus eller någon från hans resesällskap vara bekant med dem.] Genom Anden sade de åt Paulus upprepade gånger att inte fortsätta upp till Jerusalem.
5Efter en vecka där bröt vi upp för att fortsätta vår resa [söderut längs med kusten]. Alla, även kvinnor och barn, följde med oss ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. [Detta är första gången i Apostlagärningarna barnen nämns i församlingen.]
6Sedan vi tagit farväl av varandra, steg vi ombord på skeppet och de andra återvände hem igen.
7Sedan vi seglat från Tyros kom vi till Ptolemais [nuvarande Akko]. Vi hälsade på syskonen (bröderna och systrarna i tron) där och stannade hos dem en dag. [Medan båten lastades om.]
8Nästa dag fortsatte vi [båtresan] och kom till Caesarea. Där gick vi hem till evangelisten Filippus, som var en av de sju [se Apg 6:5], och stannade hos honom.
9Han hade fyra ogifta döttrar som alla hade profetians gåva.
10Under de dagar vi var där kom en profet som hette Agabos ner från Judéen. [Han hade tidigare kommit till Antiokia från Jerusalem och profeterat om den kommande hungersnöden, se Apg 11:27-30.]
11När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: ”Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer.”
12När vi hörde det, vädjade både vi och de som bodde på platsen till Paulus att han inte skulle gå upp till Jerusalem.
13Då svarade Paulus: ”Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd att inte bara låta mig bindas utan också dö i Jerusalem för Herren Jesu namn.”
14När han inte lät sig övertalas, lugnade vi oss och sade: ”Ske Herrens vilja.”
15Efter dagarna där gjorde vi oss redo och påbörjade resan upp till Jerusalem.
16Några av lärjungarna i Caesarea följde också med [till Jerusalem]. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var [ursprungligen] från Cypern och en av de första som blivit lärjunge. [Troligen en av de 3 000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se Apg 2:41.]
17När vi kom till Jerusalem tog syskonen (bröderna och systrarna i tron) emot oss med glädje.
18Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.
19Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete.
20När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sade de till honom:
21Nu har de hört sägas att du lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder.
22Vad ska vi göra nu [vad är det bästa i denna situation]? De får säkert höra att du har kommit.
23Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.
24Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv står fast vid lagen och håller den.
25Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit [under apostlamötet, se Apg 15:20, 29] och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral.”
26Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.
27När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom
28och skrek: ”Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag [Torah] och denna plats [det heliga templet]. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!”
29De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.]
30Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
31Medan de försökte döda honom, fick befälhavaren för den romerska bataljonen information om att Jerusalem var i uppror. [Den romerska befälhavaren hette Claudius Lysias, se Apg 23:26. Han ansvarade över en kohort, som bestod av 600 soldater. Han befann sig i Antoniaborgen som hade flera torn där man hade uppsikt över tempelområdet och märkte att det var oroligheter på gång.]
32På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.
33Befälhavaren steg då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla bojor. Sedan frågade han vem han var och vad han hade gjort.
34Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen.
35När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på,
36för de följde efter och skrek: ”Bort med honom!”
37Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren [Claudius Lysias]: ”Får jag säga något till dig?”
38Då är du inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och fick med sig de 4 000 knivmännen (dolkmännen, sikarierna) ut i öknen?”
39Paulus svarade: ”Jag är jude från Tarsus i Kilikien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket.”
40Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på [deras eget språk] hebreiska (den arameiska dialekten som talades vid den här tiden i Israel) [Bibelns författare skiljer inte mellan dessa närbesläktade språk utan kallar båda ”hebreiska”] och sade: