1Och igen upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han [Herren tillät att Satan] lockade (förledde, eggade, hetsade) David mot dem och sade: ”Gå och räkna Israel och Juda.” [I parallellreferensen (1 Krön 21:1) är det en åklagare (hebr. Satan) som uppmanade David att räkna folket, men det är också tydligt att Herren tillåter Satan att pröva David.]
2Och kungen sade till Joav, arméns härförare som var med honom: ”Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden.”
3Och Joav sade till kungen: ”Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?”
4Men kungens ord stod fast (starkt, säkert) mot Joav och mot arméns härförare. Och Joav och arméns härförare gick ut från kungens ansikte och räknade Israels folk.
5Och de passerade över Jordan och slog läger i Aroer på den högra sidan om staden som är mitt i Gads dal och till Jazer.
6Och de kom till Gilead och till Tachtim-Chadshis land, och de kom till Dan-Jaan och runt om till Sidon,
7och kom till Tyros fästning och till alla hivéernas och kananéernas städer och de gick ut till södra Juda vid Beer-Sheva.
8Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.
9Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800 000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500 000.
10Och Davids hjärta slog honom efter att han hade räknat folket. Och David sade till Herren (Jahve): ”Jag har syndat stort i det jag har gjort, men nu Herre (Jahve) ta bort, jag ber dig, synden från din tjänare för jag har handlat mycket dåraktigt.”
11Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahves) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chose) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sade:
12”Gå och tala till David: Så säger Herren (Jahve): Jag lägger på dig tre ting, välj en av dem som jag ska göra mot dig.”
13Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: ”Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig.”
14Och David sade till Gad: ”Jag är i stor vånda, låt oss falla i Herrens (Jahves) hand för hans nåd (evig nåd, barmhärtighet – hebr. rachamim) är stor och låt mig inte falla i en människas hand.”
15Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män.
16Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahve) det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: ”Det är nog, stoppa din hand.” Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) var vid jevusiten Araonas tröskplats.
17Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: ”Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus.”
18Och Gad kom den dagen till David och sade till honom: ”Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahve) på jevusiten Araonas tröskplats.”
19Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahve) befallde.
20Och Araona tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Araona gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.
21Och Araona sade: ”Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?” Och David sade: ”För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahve) så att plågan håller sig borta från folket.”
22Och Araona sade till David: ”Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon. Se, här är oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved.”
23Allt detta gav kungen Araona till kungen [David] och Araona sade till kungen [David]: ”Herren din Gud (Jahve Elohim) ska ge dig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).”
24Men kungen [David] svarade Araona: ”Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahve Elohim) som inte har kostat mig något.”
25Och David byggde där ett altare till Herren (Jahve) och offrade brännoffer och shalomoffer. [1 Krön 22:1] Och Herren (Jahve) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.