1 Kung 8

¹Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahves) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.

²Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen [Lövhyddofesten] i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. [Etanim var den sjunde månaden i den kananeiska kalendern, motsvarar Tishri. Invigningen sker elva månader efter att templet färdigställts.]

³Och alla Israels äldste kom och prästerna tog upp (lyfte) arken.

⁴Och de förde upp Herrens (Jahves) ark och mötestältet och alla de heliga redskapen som var i tältet, och de bar upp detta, prästerna och leviterna. [Davids stad ligger precis söder om tempelberget och det är en ganska stor höjdskillnad upp till tempelberget i norr.]

⁵Och kung Salomo och hela Israels församling som var samlade hos honom, var med honom framför arken och offrade får och oxar som inte gick att räkna för det var så många.

⁶Och prästerna förde in Herrens (Jahves) förbundsark till sin plats, in i husets helgedom, till det allra Heligaste, under kerubernas vingar,

⁷för keruberna spred ut sina vingar över arkens plats och keruberna täckte arken och dess stavar ovanför den.

⁸Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det Heliga framför det allra Heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag.

⁹Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Chorev, när Herren (Jahve) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land.

¹⁰Och det skedde när prästerna kom ut från det allra Heligaste att molnet fyllde Herrens (Jahves) hus,

¹¹så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, för Herrens (Jahves) härlighet fyllde Herrens (Jahves) hus.

¹²Sedan sade Salomo: ”Herren (Jahve) har sagt att han ska bo i det tjocka (mörka) molnet. [Ordet arafel betyder ett tjockt kraftigt åskmoln och kan därför även översättas som mörker.]

¹³Jag har verkligen byggt dig ett hus att vistas i, en plats där du kan bo för evigt.

¹⁴Och kungen vände sitt ansikte om och välsignade hela Israels församling, och hela Israels församling var stående.

¹⁵Och han sade: ”Välsignad är Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sade:

¹⁶Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.

¹⁷Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim).

¹⁸Men Herren (Jahve) sade till David min far: ’Emedan det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta,

¹⁹men likväl ska du inte bygga huset, utan din son som ska komma från din länd, han ska bygga huset till mitt namn.’

²⁰Och Herren (Jahve) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahve) talade (lovade), och har byggt huset till Herren (Jahve) Israels Guds (Elohims) namn.

²¹Och där har jag gjort en plats för arken vari Herrens (Jahves) förbund finns, som han skar med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land.”

²²Och Salomo stod inför Herrens (Jahves) altare framför hela Israels församling och sträckte ut sina händer mot himlarna

²³och sade:

²⁴som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.

²⁵Och nu Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: ’Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) deras vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.’

²⁶Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.

²⁷Kan då verkligen Gud bo på jorden? [Nej, självklart inte] Se, himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt!

²⁸Vänd dig ändå hit (svara med din favör och närhet), hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Svara på det rop och den bön som din tjänare nu ber inför dig i dag.

²⁹Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: ’Mitt namn ska vara där’ – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats.

³⁰Svara på din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig i bön mot denna plats. Hör (lyssna till) dem från himlarna, där du bor. Hör (lyssna till) dem och förlåt dem [deras synd].

³¹När en man syndar mot sin granne och ett löfte avkrävs honom för att få honom att avlägga en ed, och han kommer och avlägger en ed inför ditt altare i detta hus,

³²hör (lyssna) då du i himlarna och gör och döm din tjänare, förklara den onde skyldig och låt hans egna vägar komma över hans huvud, och rättfärdiga den rättfärdige till att ge honom efter hans rättfärdighet.

³³När ditt folk Israel är nedslaget framför fienden, när de syndar mot dig, om de vänder om igen till dig och bekänner ditt namn och ber och bönfaller till dig i detta hus,

³⁴och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter ditt folk Israels synd, och för dem tillbaka till landet som du gav deras fäder.

³⁵När himlarna är stängda och det inte regnar, när de syndar mot dig, om de ber mot denna plats och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du hemsöker dem,

³⁶och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.

³⁷Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir rost eller mjöldagg, gräshoppor eller larver, om fienden belägrar dem i deras städers land, vilken plåga som helst, vilken sjukdom som än drabbar,

³⁸alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus,

³⁹då ska du höra (lyssna) i himlarna, din boning, och förlåta och göra och ge till var man i enlighet med alla hans vägar, vars hjärta du känner, för du ensam är intimt förtrogen med hjärtat hos alla människornas söner (varje människa individuellt),

⁴⁰för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.

⁴¹Främlingar som inte tillhör ditt folk Israel, ska komma från avlägsna länder på grund av ditt namn (ryktet om dig) [din närvaro].

⁴²När de hör talas om ditt stora namn och din starka hand (din förmåga att utföra mäktiga gärningar) och din utsträckta arm, ska de komma och be vända mot detta tempel.

⁴³[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]

⁴⁴Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahve) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn,

⁴⁵och hör (lyssna) du i himlarna deras böner och deras enträgna böner och utför deras sak.

⁴⁶När de syndar mot dig – för det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem till fienden så att de för bort dem som fångar till fiendens land, långt bort eller nära,

⁴⁷om de där kommer till besinning i landet dit de förts i fångenskap, och vänder om och bönfaller till dig i landet dit de har förts som fångar och säger: ’Vi är skyldiga och vi har syndat vi har gjort det onda.’

⁴⁸Om de kommer tillbaka till dig med hela deras hjärta och med hela deras själ i deras fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot deras land som du gav till deras fäder, staden som du har valt och huset som jag har byggt till ditt namn,

⁴⁹hör (lyssna) du till deras böner och deras innerliga bön i himlarna, din boning, och utför deras sak.

⁵⁰och förlåt ditt folk som har syndat mot dig, och alla deras överträdelser varmed de har överträtt mot dig, och ge dem nåd (barmhärtighet, oändlig nåd – hebr. rachamim) inför dem som förde bort dem i fångenskap, så att de ska ge nåd (rachamim) mot dem.

⁵¹För de är ditt folk och ditt arv som du har fört ut från Egypten, från mitten av järnugnen.

⁵²Låt dina ögon vara öppna för dina tjänares böner och ditt folk Israels innerliga böner, till att höra (lyssna) till dem när än de ropar till dig.

⁵³För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonaj Jahve).”

⁵⁴Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahve) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från Herrens (Jahves) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.

⁵⁵Och han stod och välsignade hela Israels församling med en hög (stark) röst och sade:

⁵⁶”Välsignad är Herren (Jahve) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla hans ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand.

⁵⁷Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med oss, som han var med våra fäder, låt honom inte lämna oss och inte överge oss,

⁵⁸så att han lutar (böjer, sträcker) våra hjärtan mot honom, till att vandra på hans vägar, och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hans förordningar (ordagrant ”saker inristat”) och hans påbud (bindande juridiska beslut) som han har befallt våra fäder.

⁵⁹Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahves) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahve Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag,

⁶⁰så att alla jordens folk ska veta att Herren (Jahve) är Gud (Elohim), det finns ingen annan.

⁶¹Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahve Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant ”saker inristat”) och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag.”

⁶²Och kungen och hela Israel med honom offrade offer inför Herrens (Jahves) ansikte.

⁶³Och Salomo offrade shalomoffer som han offrade till Herren (Jahve), 22 000 oxar och 120 000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahves) hus.

⁶⁴Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahves) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom bronsaltaret som var inför Herrens (Jahves) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.

⁶⁵Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.

⁶⁶På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahve) hade visat till David hans tjänare och till Israel hans folk.