1Och det hände efter dessa ting att jizreliten Navot hade en vingård som fanns i Jizreel, nära Ahavs palats, Samariens kung.
2Och Ahav talade med Navot och sade: ”Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver.”
3Och Navot sade till Ahav: ”Herren (Jahve) förbjuder mig det, att jag skulle ge min fars arv till dig.”
4Och Ahav kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: ”Jag ska inte ge dig min fars arv.” [Ahav ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd.
5Men Izevel (Isebel) hans hustru kom till honom och sade till honom: ”Varför har du en så tjurig attityd (ordagrant: varför är din ande bitter/trumpen) så du inte vill äta bröd (mat)?”
6Han svarade henne: ”Eftersom jag talade med Navot, jizreliten, och sade till honom: Ge mig din vingård för silver [mynt] eller om det behagar dig, ska jag ge dig en annan vingård istället, och han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård.”
7Och Izevel (Isebel), hans hustru, sade till honom: ”Du, nu regerar du Israels kungarike! [Nu visar du vem som bestämmer!] Res dig upp och ät bröd och låt ditt hjärta vara glatt [drick vin, samma fras som i 1 Sam 25:36]. Jag – jag ska ge dig jizreliten Navots vingård.”
8Och hon skrev brev i Ahavs namn och förseglade det med hans sigill och sände brevet till de äldste och till de förnäma som var i staden och som bodde med Navot.
9Det hon skrev i brevet var:
10och sätt två män, pålitliga medborgare framför honom, och låt dem vittna mot honom och säga: ’Du förbannar Gud (Elohim) och kungen.’ Bär sedan ut honom och stena honom så att han dör.”
11Och stadens män, de äldste och de förnäma som bodde i staden gjorde som Izevel (Isebel) hade sänt till dem i enlighet med det som var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem.
12De utlyste en fasta och satte Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen).
13Och två män, pålitliga medborgare kom och satt framför honom, och de två pålitliga medborgarna vittnade mot honom, mot Navot framför folket och sade: ”Navot har förbannat Gud (Elohim) och kungen.” Sedan bar de ut honom ur staden och stenade honom med stenar så att han dog.
14Och de sände till Izevel (Isebel) och sade: ”Navot är stenad och är död.”
15Och det skedde när Jizevel hörde att Navot var stenad och var död att Izevel sade till Ahav: ”Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död.”
16Och det skedde när Ahav hörde att Navot var död att Ahav steg upp och gick ner till jizreliten Navots vingård och tog den i besittning.
17Och Herrens (Jahves) ord kom till tishbiten Elia, han sade:
18Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahav som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning.
19Och du ska tala till honom och säga: Har du dödat och tagit i besittning? Och du ska tala till honom och säga: Så säger Herren (Jahve): På platsen där hundarna slickade Navots blod ska hundarna slicka ditt blod, även ditt.”
20Och Ahav sade till Elia: ”Har du funnit mig, min fiende?” [Hälsningen liknar den i 1 Kung 18:17, men nu är det inte längre ”orosstiftare” utan ”fiende”.]
21Se, jag ska föra ondska över dig och ska fullständigt svepa bort dig och ska hugga av från Ahav, alla som urinerar mot muren [nervärderande uttryck för en man; en oren hund, vers 19] – [både] instängd (fängslad) och frisläppt – i Israel.
22Och jag ska göra ditt hus likt Jerovams hus, Nevats son, och likt Baasas hus, Ahijas son, för den ondska som du har provocerat mig med och fått Israel att synda.
23Och även om Izevel (Isebel) har Herren (Jahve) talat och sagt: Hundarna ska äta Izevel (Isebel) i Jizreels vallgravar.
24Han som dör till Ahav i staden ska hundarna äta och han som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta.”
25Det fanns ingen som var som Ahav, som hängav sig själv till att göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon, som Izevel (Isebel) hans hustru uppmuntrade.
26Och han gjorde många styggelser i att följa avgudar, i allt det som amoréerna gjorde, som Herren (Jahve) kastade ut framför Israels söner.
27Och det skedde när Ahav hörde dessa ord att han rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sin kropp och fastade och låg i säcktyg och gick mjukt (smög, rörde sig ljudlöst).
28Och Herrens (Jahves) ord kom till tishbiten Elia, han sade:
29”Ser du hur Ahav ödmjukar sig själv inför mig? Eftersom han ödmjukar sig själv inför mig ska jag inte föra fram det onda i hans dagar, utan i hans söners dagar ska jag föra det onda över hans hus.”