1En Psalm Davids, då han var i Juda öken.
2Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.
3Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.
4Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.
5Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.
6Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.
7När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.
8Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.
9Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
10Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.
11De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva. Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.