1Visheten byggde sitt hus, och högg sju pelare;
2Och slagtade sin boskap, skänkte sitt vin, och tillredde sitt bord;
3Och sände sina tjenarinnor ut, till att bjuda upp på stadsens palats:
4Den fåkunnig är, han komme hit; och till de dårar sade hon:
5Kommer, äter af mitt bröd, och dricker af vinet, som jag skänker;
6Öfvergifver det galna väsendet, så fån I lefva; och går på förståndsens väg.
7Hvilken som tuktar bespottaren, han får skam igen; och den som straffar en ogudaktigan, han varder försmädad.
8Straffa bespottaren intet, att han icke hatar dig; straffa den visa, han skall älska dig.
9Gif dem visa, så skall han ännu visare varda; lär den rättfärdiga, så växer han till i lärdom.
10Vishetenes begynnelse är Herrans fruktan, och förstånd lärer hvad heligt är;
11Ty igenom mig skola dine dagar månge varda, och dins lifs år dig flere varda.
12Äst du vis, så äst du dig vis; äst du en bespottare, så måste du umgälla det allena.
13Men en galen ostadig qvinna, full med sqvaller, och fåvitsk;
14Sitter i sins hus dörr, på en stol, högt uppe i stadenom;
15Till att bjuda alla de der framom gå, och rättelliga vandra på sinom vägom:
16Den der fåkunnig är, han komme hit. Och till de dårar säger hon:
17Stulet vatten är sött, och fördoldt bröd är lustigt.
18Men han vet icke, att der äro de döde, och hennes gäster uti djupa helvetet.