1Så förmanar jag nu eder, käre bröder, vid Guds barmhertighet, att I utgifven edor lekamen till ett offer, som är lefvande, heligt och Gudi behageligit, edra skäliga Gudstjenst.
2Och håller eder icke efter denna verldena; utan förvandler eder. med edars sinnes förnyelse, att I mågen förfara hvad Guds gode, behaglige och fullkomlige vilje är.
3Ty jag säger, igenom den nåd som mig gifven är, hvarjom och enom af eder, att ingen hålle mer af sig, än honom bör hålla; utan hålle sig så, att der är måtta med, efter som Gud hafver utdelat hvarjom och enom trones mått.
4Ty såsom vi uti en lekamen hafve många lemmar, men alle lemmar hafva icke allt samma ämbete;
5Och hafve åtskilliga gåfvor, efter den nåd som oss gifven är. Hafver någor Prophetiam, så vare hon ens med trone. Och hafve åtskilliga gåfvor, efter den nåd som oss gifven är. Hafver någor Prophetiam, så vare hon ens med trone.
6Hafver någor ett ämbete, så akte han derpä; lärer någor, så akte han på lärona.
7Förmanar någor, så akte han på förmaningen; gifver någor, så gifve uti enfaldighet; regerar någor, så regere med omsorg; gör någor barmhertighet, så göre det med fröjd.
8Kärleken vare utan skrymtan; hater det onda, blifvandes vid det godt är.
9Varer hvar med annan vänlige, uti broderlig kärlek; den ene förekomme den andra med inbördes heder.
10Varer icke tröge uti det I hafven för händer; varer brinnande i Andanom; skicker eder efter tiden.
11Varer glade i hoppet; tålige i bedröfvelse; håller på bedja.
12Deler edart till de heligas nödtorft; herberger gerna.
13Tåler väl om dem som gå efter edart argasta; tåler väl, och önsker dem icke ondt.
14Ens till sinnes med hvarannan; håller icke mycket af eder sjelfva; utan håller eder lika vid dem som ringa äro; håller eder icke sjelfva för kloka, Ens till sinnes med hvarannan; håller icke mycket af eder sjelfva; utan håller eder lika vid dem som ringa äro; håller eder icke sjelfva för kloka,
15Görer ingom ondt för ondt; vinnlägger eder om det som ärligit är, inför hvar man.
16Om möjeligit är, så mycket som till eder står, sa hafver frid med alla menniskor.
17Hämnens eder icke sjelfve, käre vänner; utan låter (Guds) vrede hafva rum; ty det är skrifvet: Min är hämnden, jag skall vedergällat, säger Herren.
18Om nu din ovän hungrar, så gif honom mat; törster han, så gif honom dricka; när du det gör, så församlar du glödande kol på hans hufvud.
19Lät dig icke öfvervunnen varda af det onda; utan öfvervinn det onda med det goda.