1På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet.
2Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: ”min Gud är kung”; Noomi ”välbehag/den ljuva”; sönerna ”sjuklig” och ”bräcklig/vekling”.] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moavs land och stannade där.
3[Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.]
4Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpa [som betyder ”gasell”, härstammar från hebreiska ordet för ”nacke” och ”styvnackad”, hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder ”vänskap” gifte sig med Mahlon, se Rut 4:10]. De bodde där i omkring 10 år.
5Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man.
6Noomi stod upp (bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moavs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahve) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). [Betlehem var återigen en ”brödstad”.]
7Hon begav hon sig i väg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.]
8[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.] Noomi sade till sina svärdöttrar: ”Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nåden och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.]
9Må Herren (Jahve) ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make.” Sedan kysste hon dem.
10och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”
11Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män.
12Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och skulle bli gift ikväll och dessutom födde söner,
13skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig.”
14Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpa sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant ”klängde sig fast vid, var ihopklistrad med”) Noomi.
15Noomi sade till Rut: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. [Moabiternas gud var Kemosh, se 1 Kung 11:33; Jer 48:46.] Följ med din svägerska tillbaka hem du också.”
16Men Rut svarade:
17Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö
18När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne.
19Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem.
20”Kalla mig inte Noomi [”välbehag”, ”den ljuva”], utan kalla mig Mara [”den bittra”], för den Väldige (Allsmäktige – hebr. Shaddaj) har låtit mycket bedrövelse drabba mig.
21När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant ”jag var fylld”, hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahve) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahve) vittnat mot mig och den Väldige (Shaddaj) har sänt mig sådan ondska (olycka)?” [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.]
22Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moavs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad].