1Jag talar sanning i den Smorde (Messias, Kristus), jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande
2att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta.
3Jag skulle önska [om det vore möjligt] att jag själv var fördömd (förbannad) och skild från den Smorde (Messias, Kristus) i stället för mina bröder, mina landsmän (judiska släktingar) efter köttet.
4De är israeliter, de har:
5De har
6Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel,
7och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. ”Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.” [Citat från 1 Mos 21:12. Abraham fick först Ismael med Hagar och senare fler barn med Ketura, men löftet gällde Sara och hennes son Isak.]
8Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar.
9Detta ord [från 1 Mos 18:10, 14] var nämligen ett löftesord: ”Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son.”
10Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak.
11Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont,
12sades det till henne: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” [1 Mos 25:23] Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.
13Det står ju skrivet: Jakob [som senare får namnet Israel] älskade jag, men Esau hatade jag. [Mal 1:2-3]
14Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud?
15Han säger ju till Mose: ”Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.” [2 Mos 33:19]
16Det [att Gud utväljer någon] beror alltså inte på [den] människans vilja eller egen strävan (löpning), utan på Guds barmhärtighet.
17Skriften [Gud] säger ju till farao: ”Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.” [2 Mos 9:16]
18Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.
19Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?]
20Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan?
21Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?
22Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras?
23Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?
24Till att vara sådana [barmhärtighetens kärl, vers 23] har han kallat oss, inte bara från judarna [Isak och Jakob, se vers 6-13] utan också från hednafolken.
25Så säger han genom Hosea:
26Det ska ske på den platsen där det sades till dem: ”Ni är inte mitt folk”,
27Jesaja ropar om Israel: ”Även om Israels söner (barn) vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst.
28Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.”
29Jesaja har också förutsagt:
30Vad ska vi då säga?
31Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen.
32Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen,
33precis som det står skrivet: