1På tjugofjärde dagen i samma månad [31 okt 445 f.Kr. – två dagar efter lövhyddohögtiden har avslutats, se 3 Mos 23:34-37] samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden [för att visa sin sorg och omvändelse].
2De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar [som levde bland dem] och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar.
3De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahves), deras Guds, Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se Joh 11:9]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
4Jeshua och Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform [trapporna ovanför dem] och ropade med hög röst till Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
5Och leviterna Jeshua och [sju andra leviter] Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia [Neh 10:14], Shebanja och Petachja [Esra 10:23] sade:
6Du är Herren (Jahve), bara du!
7Du är Herren Gud som utvalde Abram (Avram)
8Du fann hans hjärta trofast inför dig,
9Du såg våra fäders nöd i Egypten
10Du gjorde tecken och under mot farao,
11Du delade havet framför dem,
12Du ledde dem med en molnpelare om dagen
13På Sinai berg steg du ner
14Du gav dem kunskap om din heliga sabbat [2 Mos 20:8-11; 5 Mos 5:12-15]
15Du gav dem bröd [manna] från himlen när de hungrade [2 Mos 16:4-8]
16Men våra fäder agerade övermodigt (arrogant)
17De vägrade lyssna
18Även fast de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
19På grund av din oändliga nåd (barmhärtighet, ömsinta kärlek) övergav du inte dem i öknen. Molnstoden försvann inte på dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldstoden slutade inte att lysa upp den väg de skulle gå på natten. [Molnet och elden är en bild av den helige Ande och hans ledning.]
20Du gav dem din goda Ande för att undervisa dem. Du undanhöll inte ditt manna från deras munnar, och du gav vatten för att släcka deras törst.
21I fyrtio år gav du dem mat (försörjde du dem). Även i öknen behövde de inte sakna något. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.
22Och du gav dem riken och folk
23Deras barn gjorde du talrika
24Och deras barn kom och tog landet i besittning.
25De intog befästa städer och bördig jord
26Men de gjorde uppror och trotsade dig,
27Då gav du dem i deras fienders hand
28Men när de kom till ro,
29Du förmanade dem för att återföra dem
30Du hade tålamod med dem i många år
31Men du som är rik på barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) [plural]
32Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (Elohim),
33Du är rättfärdig
34Våra kungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
35Trots att de levde i sitt eget rike
36Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
37Dess rika skörd går till de kungar
38På grund av allt detta [Neh 9:5-37] slöt vi ett fast förbund och satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs med sigill, stod våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.