1Och det hände i månaden Nisan [den första månaden, motsvarar mars/april i vår kalender] i kung Artachshastas tjugonde regeringsår [445 f.Kr.], när vinet stod framför honom och jag tog upp vinet och gav det till kungen. Jag hade inte tidigare visat mig bedrövad i hans närvaro. [Det har nu gått fyra månader sedan Nehemja fått rapporten om nöden i Jerusalem, se Neh 1:1.]
2Kungen frågade mig: ”Varför är ditt ansikte så bedrövat när du inte är sjuk? Detta måste bero på en hjärtesorg.” Då blev jag mycket förskrämd
3men jag svarade kungen: ”Min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?”
4Kungen frågade mig: ”Vilken är din begäran?”
5och jag svarade kungen: ”Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den.”
6[Detta är den centrala versen i vers 1-10:]
7Jag sade till kungen: ”Om det behagar kungen, låt honom ge mig ett brev till ämbetsmännen på andra sidan Eufrat som gör det möjligt för mig att passera genom deras område till dess att jag ankommer Juda,
8liksom ett brev till Asaf, kungens skogsskötare, så att han ger mig virke till att göra balkar till portarna på befästningen intill templet, till stadens murar och till bostaden som jag ska bo i.” Kungen beviljade min begäran eftersom Guds (Elohims) goda hand var över honom.
9Sedan gick jag till ämbetsmännen på andra sidan floden (Eufrat) och gav dem kungens brev. Kungen hade även skickat med mig kaptener från armen och ryttare från kavalleriet.
10När ämbetsmännen Sanvallat, choroniten [antingen från Bet-horons 3 mil norr om Jerusalem, guvernör i Samarien], och Tovija (Tobia), ammoniten [troligtvis guvernör i Ammon, se Esra 2:60], hörde detta, blev de mycket arga över att en människa kommer och söker Israels barns välfärd.
11Så jag kom till Jerusalem. När jag varit där tre dagar
12gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.
13Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.
14Jag fortsatte till Källporten och Kungsdammen, men mitt riddjur kunde inte ta sig fram där.
15Under natten fortsatte jag upp längs dalen och inspekterade muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen. [Nehemja hade ridit ett varv runt Jerusalem.]
16Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, för jag hade ännu inte underrättat judarna, varken präster, stormän, styresmän eller övriga som skulle arbeta [arbetarna som skulle bygga på muren].
17Men nu sade jag till dem: ”Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!”
18Sedan berättade jag hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig.
19Men när choroniten Sanvallat, ammoniten Tovija (Tobia), ämbetsmännen, och araben Geshem hörde detta gapskrattade de och föraktade oss och sade: ”Vad håller ni på med? Tänker ni göra uppror mot kungen?”
20Jag svarade dem genom att säga: ”Himlarnas Gud ska låta det gå väl för oss (han hjälper oss att lyckas). Vi, hans tjänare, står upp och börjar återuppbyggnaden. Ni har ingen laglig rätt eller historisk anknytning till Jerusalem.”