1När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4-25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
2”Ni vet att om två dagar är det påsk (pesach), då ska Människosonen utlämnas för att korsfästas.”
3Sedan samlades översteprästerna och folkets äldste [som utgjorde Sanhedrin] i den öppna gården [i mitten av huset] hos översteprästen, som hette Kaifas.
4De planerade (rådgjorde tillsammans olika alternativ för) hur de skulle kunna gripa Jesus i hemlighet och döda honom.
5Men de sade: ”Inte under högtiden så att det uppstår oro bland folket.”
6Sedan var Jesus i Betania, i Simon den spetälskes hus.
7Där kom en kvinna [Martas syster Maria, se Joh 12:3] fram till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar nardusbalsam [exklusiv parfym från norra Indien], och hon hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.
8När lärjungarna såg detta blev de förargade (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). De sade [initiativtagaren till klagomålet var Judas, se Joh 12:4-6]: ”Vilket slöseri!
9Den parfymen hade kunnat säljas för en stor summa [pengar, en årslön för en arbetare, se Joh 12:5], som man kunnat ge åt de fattiga.”
10Men Jesus visste [vad lärjungarna hade sagt till varandra och direkt till kvinnan] och sade till dem: ”Varför besvärar (trakasserar, skuldbelägger) ni kvinnan? Hon har gjort en god (ärofull, vacker) gärning mot mig.
11De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid.
12När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning.
13Jag säger er sanningen (amen), överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
14Då gick en av de tolv [apostlarna], Judas Iskariot, till översteprästerna.
15Han sade: ”Vad är ni villiga att ge mig om jag förråder honom (utlämnar honom åt er)?” Då vägde de upp och betalade honom trettio silvermynt [shekel].
16Från den stunden sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom.
17Nu, före (den första) [högtidsdagen i] det osyrade brödets högtid [då man bakade bröd utan jäst för att påminna om uttåget ur Egypten], kom lärjungarna till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi ska förbereda så att du kan äta påskmåltiden (pesach)?”
18Han svarade: ”Gå in i staden och säg till en man där: ’Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.’ ”
19Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt och förberedde påskmåltiden.
20När det nu blivit kväll, lade han sig till bords med de tolv.
21Medan de åt sade han: ”Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig.”
22Då blev de djupt sårade (ledsna) och började fråga honom en efter en: ”Det är väl inte jag, Herre?”
23Då svarade han: ”Den som tillsammans med mig har doppat sin hand i skålen [doppat bröd i fatet med sås av dadlar, russin och vinäger], han kommer att utlämna (förråda) mig. [Uttrycket ’doppat sin hand i skålen’ behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda ’att dela måltiden och gemenskapen’.]
24Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.”
25Judas, som skulle utlämna (förråda och överlämna) honom, sade: ”Rabbi, det är väl inte jag?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”
26Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sade: ”Ta emot, ät, detta är min kropp!”
27När han hade tagit en bägare och tackat [Gud] för den sade han medan han gav dem: ”Drick av detta vin, var och en av er,
28för detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse (befrielse från synder).
29Jag säger er: Jag ska inte dricka av vinstockens frukt, förrän den dag då jag dricker det på nytt (i bättre kvalitet) i min Faders kungarike.”
30[Måltiden som varade i flera timmar var nu klar.] När de sjungit en lovsång (hymn), gick de ut till Olivberget.
31Då [medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: ”Denna natt ska ni alla komma på fall (ta anstöt, överge mig) för min skull, för det står skrivet:
32Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen.”
33[Lärjungarna och Petrus som deras talesman, se vers 35, går emot Jesu ord.] Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger) för din skull, så ska då jag aldrig komma på fall.”
34Jesus sade till honom: ”Jag säger sanningen till dig, i natt innan en [enda] tupp har galt kommer du att ha förnekat mig tre gånger.”
35Petrus [som bara var några timmar från att förneka Jesus] svarade honom: ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig.” Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.
36Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: ”Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber.”
37Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner [Jakob och Johannes]. Jesus började känna sorg (bedrövelse) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press).
38Sedan sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna här och vaka [håll er vakna och be] med mig!”
39Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22-23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”
40När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sade han till Petrus: ”Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig?
41Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad].”
42Han gick bort på nytt och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så låt din vilja ske.” [Frågan bekräftar oundvikligheten i Jesu död som det redan profeterats om, se Jes 53:9.]
43När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.
44Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord.
45Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer.
46Stå upp, låt oss gå! Han som ska utlämna (förråda) mig är nära.” [Jesus såg troligen nu fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]
47Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
48Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken, och sagt: ”Den som jag hälsar genom att kyssa är det, grip honom.”
49På en gång gick Judas fram till Jesus, och sade: ”Var hälsad (med glädje), rabbi (min lärare)”, och kysste honom intensivt.
50Jesus sade till honom: ”Min kamrat, du är här av en anledning ...”
51En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.
52Då sade Jesus till honom: ”Lägg tillbaka ditt svärd. Alla som drar svärd ska dödas med svärd.
53Tror du inte att om jag bad min Fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner änglar till min hjälp? [En legion var den romerska militärens högsta enhet på omkring 6 000 soldater. Tolv legioner motsvarar alltså ett antal på minst 72 000 änglar, se Apg 10.]
54Men hur skulle då Skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?” [Jes 53; Dan 9:26; Sak 12-13]
55I samma stund sade Jesus till folkskaran: ”Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
56Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.” Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.
57De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
58Petrus följde efter på avstånd, ända till översteprästens innergård. Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] för att se slutet.
59Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
60men de lyckades inte trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist trädde två män fram
61som sade: ”Han har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.”
62Då reste sig översteprästen och frågade: ”Ska du inte svara? Vad är det dessa män anklagar dig för?”
63Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: ”Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son.”
64Jesus svarade: ”Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyar.”
65Då slet översteprästen sönder sina kläder.
66Vad säger ni?”
67Sedan spottade de honom i ansiktet [ett uttryck för det största förakt] och slog honom, och några gav honom örfilar
68och sade: ”Profetera för oss, den Smorde (Messias, Kristus)! Vem var det som slog dig?”
69Petrus satt ute på gården [och värmde sig vid en eld tillsammans med husets tjänare och tempelvakter, se Joh 18:18]. En av tjänsteflickorna kom fram till honom och sade: ”Du var också med Jesus från Galileen.”
70Men han förnekade detta inför dem alla och sade: ”Jag förstår inte vad du menar.”
71Han gick ut mot porten [huvudingången till Kaifas hus]. Där såg en annan kvinna honom, och hon sade till dem som stod där i närheten: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.”
72Han förnekade det på nytt och svor en ed [vilket innebar att han inför Guds namn lovade att det han nu sade var sanning]: ”Jag känner inte den mannen.”
73En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på dialekten (talet).” [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
74Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud, om det han sade inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sade sedan]: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp.
75Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt [i vers 34]: ”Innan en [enda] tupp gal ska du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert.