1Detta budskap (profetord, denna börda) är Herrens (Jahves) ord till Israel genom Malakis hand.
2Jag älskar [har älskat och kommer alltid att älska] dig
3men Esau
4Eftersom Edom [ättlingar till Esau; land i sydöst som ofta var fientliga mot Israel] säger:
5Så ska ni se och säga: ”Må Herren (Jahve) bli upphöjd och stor långt utanför Israels gränser.”
6En son hedrar sin far
7Ni offrar (bär fram) besudlat bröd (oren mat) på mitt altare.
8Och när ni för fram ett blint offerdjur, är det inte [något] ont? Eller när ni för fram ett lamt eller sjukt djur, är det inte [något] ont? Kom (försök sedan att närma er) med sådant till er ledare (ståthållare) [då kommer ni att förstå att det inte duger]!
9Men bönfall nu (vädja nu verkligen blidkande) inför Gud (El) att han visar oss nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen). När detta har kommit från (har skett genom) era egna händer, skulle han då välvilligt ta emot [något] från er? säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). [Gud kan aldrig ta emot en mänsklig gåva som inte ges med ett rent uppsåt.]
10Om bara en enda av er ville stänga dörrarna och inte tända elden på mitt altare förgäves. Jag finner ingen glädje (tillfredsställelse) i det, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). Jag ska inte heller ta emot något offer från er hand.
11Från solens uppgång till dess nedgång ska mitt namn vara stort bland folken och på varje plats ska rökelse offras till mitt namn med ett rent matoffer, för mitt namn ska vara stort bland folken, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
12Men ni orenar det [mitt namn]
13Ni säger också: ”Se så värdelöst det är”, och ni luktar (sniffar) på det [här anar man att doften av köttet inte är frisk utan snarare rutten], säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
14Men förbannad är bedragaren som har ett handjur i sin flock och ger ett löfte men offrar något som är vanställt till Herren (Adonaj). För jag är en stor kung, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), och mitt namn ska bli aktat bland folken.