1Jesus kallade samman de tolv [apostlarna] och gav dem makt (auktoritet) över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar (kroniska, obotliga sjukdomar).
2Han sände ut dem (gr. apostello) för att förkunna Guds rike och hela de sjuka. [Jesu tjänst innehöll både ord och handling, se Luk 4:16-44. Jesus hade tidigare kallat de tolv lärjungarna till att bli apostlar, se Luk 6:13. Ordet apostel betyder sändebud, och verbformen av samma grekiska ord används här för ”sände ut”. De är fortfarande lärjungar som följer och lär från Jesus, se t.ex. Luk 9:14. Nu sänds de ut två och två för att göra samma sak som de sett Jesus göra, se Mark 6:7.]
3Han sade till dem: ”Ta inte med er något på vägen, varken stav eller lädersäck [med proviant och packning], bröd eller pengar eller två livklädnader (tunikor, långt skjortliknande underklädesplagg).
4När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus].
5Om man inte tar emot er, lämna den staden och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem.”
6De gick ut och vandrade från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och helade de sjuka.
7När landsfursten Herodes [Antipas] fick höra om Jesus visste han inte vad han skulle tro. Några sade att Johannes [Döparen] hade uppstått från de döda,
8andra att Elia hade visat sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått.
9Herodes själv sade: ”Johannes halshögg jag. Vem är då han som jag hör sådant om?” Och han försökte få träffa Jesus.
10Apostlarna (de utsända) kom tillbaka och berättade för Jesus om allt de hade gjort. Då tog han med dem och drog sig undan till en stad som hette Betsaida.
11När folket fick reda på det följde de honom [landvägen, se Mark 6:33]. Han välkomnade dem och talade om Guds rike, och han helade alla som hade behov.
12När dagen började gå mot sitt slut vände sig de tolv till honom och sade: ”Låt folket ge sig av, så att de kan gå till byarna och gårdarna här omkring och skaffa sig tak över huvudet och få något att äta. Vi är ju på en obebodd plats här.”
13Men han sade till dem: ”Ge dem ni att äta.”
14Det var omkring 5 000 män [förutom kvinnor och barn, se Matt 14:21].
15De gjorde så och lät alla slå sig ner.
16Sedan tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och välsignade dem. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Han bröt bröden och gav (oupphörligen, verbformen beskriver ett kontinuerligt givande) åt lärjungarna, för att de skulle dela ut åt folket.
17Alla åt och blev mätta, sedan samlade man upp det som blev över – tolv korgar fulla med bröd. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. De fick också med mat för resan framöver!]
18En gång när han hade dragit sig undan för att be, och lärjungarna var med honom, frågade han dem: ”Vem säger folket att jag är?”
19De svarade: ”Johannes Döparen. Andra säger [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5], och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.”
20Då frågade han dem: ”Men vem säger ni att jag är?”
21Men Jesus förbjöd dem att säga detta till någon. [Både lärjungarna och det judiska folkets förhoppningar på Messias var befrielse från romarna, men det var inte därför som Jesus kommit denna gång.]
22Han sade: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda [dessa grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol]. Han måste bli dödad men bli uppväckt på tredje dagen.”
23Sedan sade Jesus till alla [lärjungarna och folkskaran, se Mark 8:34]:
24För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
25För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen
26Den som skäms för mig och mina ord, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet [för att upprätta tusenårsriket, se Upp 19:14].
27Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike.”
28Omkring åtta dagar efter att Jesus sagt detta [att han skulle komma i härlighet och att några av dem skulle få se Guds rike med sina ögon, se vers 27] tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.
29Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev skinande vita (som blixtars sken).
30Plötsligt var där två män som samtalade med honom. Det var Mose och Elia
31som visade sig i härlighet. De talade om hans bortgång [gr. exodus, dvs. hans uttåg från den här världen] som han skulle fullborda i Jerusalem. [Ordet exodus anspelar även på israeliternas uttåg/exodus ur Egypten som Andra Mosebok handlar om.]
32[Det är antagligen natt nu eftersom de var där till nästa dag, se vers 37.] Petrus och de andra sov tungt (var nedtyngda av sömn), men när de vaknade upp (skakat av sig tröttheten) såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom.
33När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: ”Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.” Han visste inte vad han sade.
34Medan han talade, kom ett moln och började överskugga (sänkte sig ner över) dem [Jesus, Mose och Elia], och lärjungarna blev förskräckta när de gick in i molnet. [Molnet är en symbol på Guds närvaro, se 2 Mos 16:10; 24:15-18; 1 Kung 8:10; Luk 1:35. En molnstod ledde israeliterna genom öknen, se 2 Mos 13:21.]
35Ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” [Luk 3:22]
36Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett.
37Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes han av en stor skara människor.
38Då ropade en man ur folkhopen: ”Mästare, jag bönfaller dig, kom och se min son. Han är mitt enda barn! [Ordet för se är en medicinsk term för att undersöka, ordet för bönfaller är deomai som är ett starkt ord som uttrycker en bön för ett stort behov.]
39En ande tar tag i honom så att han plötsligt skriker, den sliter i honom så att han tuggar fradga. Det är knappt att den släpper honom och slutar plåga honom.
40Jag bad dina lärjungar att de skulle driva ut den, men de kunde inte.”
41Jesus svarade: ”Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro) som är helt fördärvat! [Det är inte otroligt att associationerna går till israeliterna som vandrade i öknen och tappade tron och i stället tillbad guldkalven då Mose gick upp på berget Sinai.] Hur länge ska jag vara kvar hos er? Hur ska jag stå ut med er?”
42Medan pojken [tillsammans med sin far] var på väg fram [till Jesus] kastade demonen omkull honom och ryckte och slet i honom. Men Jesus talade strängt till den orena anden och helade pojken och gav honom tillbaka till hans far.
43Alla häpnade (överväldigades) över Guds storslagna makt (storhet, majestät). [Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet ”makt” beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se 2 Pet 1:16.]
44”Hör nu vad jag säger (ordagrant ’lägg dessa ord i era öron’, glöm inte dessa ord, lyssna noga nu): Människosonen kommer att utlämnas i människors händer.”
45Men de förstod inte vad han sade. Det var fördolt för dem så att de inte kunde förstå det, och de vågade inte fråga honom om det han hade sagt.
46Men en diskussion uppstod bland lärjungarna, den rörde frågan om vem av dem som var störst (hade mest värde, inflytande och auktoritet).
47Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Han tog ett barn och ställde det bredvid sig
48och sade till dem: ”Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är [den som verkligen är] stor.”
49Johannes sade till honom: ”Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi förbjöd (hindrade) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar).”
50Men Jesus sade: ”Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er.”
51När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp.
52Han sände ut budbärare framför sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst [ordna med mat och övernattning].
53Men där välkomnade man inte honom eftersom man förstod att han var på väg mot Jerusalem.
54När hans lärjungar Jakob och Johannes [brödraparet som Jesus kallade ”åskans söner”, se Mark 3:17] fick reda på detta sade de: ”Herre, vill du att vi kallar ner eld från himlen som förgör dem [precis som Elia gjorde]?” [2 Kung 1:10-12]
55Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem,
56och de gick till en annan by [som välkomnade dem].
57[Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1-20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den första och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisa var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]
58Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.”
59Till en annan sade Jesus: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”
60Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike.”
61En annan man sade: ”Herre, jag vill följa dig, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”
62Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.”