1Det osyrade brödets högtid, som [också hade kommit att] kallas påsk (pesach), var nu nära.
2Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket.
3Då [efter måltiden i Betania, se Mark 14:9-10] for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv. [Djävulen hade gett tanken till Judas under en lång tid, se Joh 13:2. I stället för att stå emot frestelsen faller Judas för den, se Jak 1:13-15.]
4Han gick i väg och samtalade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus (förråda och överlämna honom åt dem).
5De var glada och kom överens om att ge honom pengar. [Trettio silvermynt, se Matt 26:15.]
6Judas gick med på detta och började söka efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom utan att folket var med [för att förhindra upplopp och oroligheter].
7Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, när påskalammen skulle slaktas.
8Jesus skickade i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och förbered så vi kan äta påskmåltiden.”
9De frågade honom: ”Var vill du att vi ska förbereda den?”
10Han svarade: ”När ni kommer in i staden ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom till det hus där han går in. [Detta måste ha varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor, män bar vinsäckar.]
11Säg till ägaren av huset: ’Mästaren frågar dig: »Var är gästrummet där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?»’
12Han kommer då att visa er ett stort rum på övervåningen som är möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på. Antagligen samma rum som man samlades i även senare, se Apg 1:13.] Förbered för oss där.”
13De gick och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.
14Nu när tiden var inne [efter solnedgången då påsken inleddes] tog Jesus sin plats vid bordet, och apostlarna med honom. [Måltiden intogs liggande längs med ena sidan av bordet med huvudet närmast och fötterna längst bort.]
15Han sade till dem: ”Med en intensiv längtan har jag väntat på att få äta detta påskalamm innan mitt lidande börjar.
16För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.” [Den himmelska bröllopsmåltiden, Upp 19:6-9.]
17Han tog en bägare [den första av två som omnämns av Lukas, Jesus följer den judiska påskmåltidens ordning med flera bägare], bad tackbönen. [Antagligen den judiska välsignelsen Kiddush som inleder alla högtider. Kiddush är hebreiska för ”helgelse”. I bönen tackar man Gud och ber bland annat: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som har skapat vinrankans frukt.”]
18För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.”
19Sedan tog han ett bröd och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”] Sedan bröt han det och gav det till dem och sade: ”Detta är min kropp, som ges åt er. Gör detta till minne av mig.”
20På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sa: ”Denna bägare är det nya (förnyade) förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” [Jesus utökar betydelsen i påskmåltiden som ett förnyat förbund, se även Jer 31:31.]
21”Men se, den som utlämnar mig (just nu är i full färd med att förråda och överlämna mig) har sin hand här på bordet med mig.
22För Människosonen går [framåt på den väg] som det är bestämt [av Gud], men ve (uttryck för intensiv förtvivlan och sorg) den människa som förråder honom.”
23Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta.
24Det uppstod en känsloladdad (ivrig) diskussion bland dem om vem [av de tolv lärjungarna] som ansågs (utifrån andra människors åsikter) vara den störste.
25Då sade Jesus till dem: ”Folkens kungar uppträder som herrar (utövar sin makt) över sina landsmän, och de som har makten (auktoriteten) kallar sig ’folkens välgörare’.
26Men med er är det annorlunda. Den störste bland er ska vara som den yngste, och ledaren ska vara som tjänaren [den som leder ska ha en tjänares hjärta].
27Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men ändå är jag mitt ibland er som er tjänare.”
28[Jesus uppmuntrar nu lärjungarna.] ”Det är ni som uthålligt har varit kvar med mig, genom mina prövningar. [Många hade tröttnat, se Joh 6:66-68, men lärjungarnas trofasthet för med sig en belöning.]
29På samma sätt som min Far överlämnat (slutit ett förbund med mig och gett mig) ett rike, överlämnar jag det till er (sluter jag ett förbund med er och ger er makt). [Verbet ”överlämna” är samma grekiska ord som används för ”förbund” i vers 20.]
30Ni ska äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska sitta på troner och döma Israels tolv stammar.”
31”Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få sålla er [alla mina lärjungar] som vete. [På samma sätt som vetet sållades från agnarna genom att kraftigt skakas i sållet, ville djävulen rubba lärjungarnas tro. I detta ligger en anspelning på Jobs historia, se Job 1:6-12; 2:1-6.]
32Men jag har redan bett för dig, att din tro inte ska ta slut (utsläckas). När du har omvänt dig, styrk då (ge en inre stabilitet åt) dina bröder [i tron].”
33Då sade han [Simon Petrus] till honom: ”Herre, jag är redo att gå med dig, både till fängelse och i döden.”
34Jesus svarade: ”Jag säger dig Petrus, innan tuppen gal i dag [i gryningen], har du tre gånger förnekat att du [ens] känner mig.”
35Han sade till dem: ”När jag sände ut er utan börs [med pengar], lädersäck [med proviant och packning] och [ett extra par] sandaler, inte saknade ni något då?” [Jesus reflekterar tillbaka på när han sände ut lärjungarna för att förbereda hans väg, se Luk 9:3; 10:3-4.]
36[Förhållandena har förändrats, nu skulle lärjungarna möta mer motstånd och behövde vara förberedda.] Då sade han till dem: ”Men nu däremot [är det andra tider], den som har börs ska ta med den. Den som har en lädersäck [ska packa den med proviant] och ta med den. Om du inte har ett svärd (mindre kortare svärd som användes i närstrid), sälj din mantel och köp ett.
37För jag säger er att detta som står skrivet [i Jes 53:12] måste uppfyllas på mig: ’Han blev räknad bland förbrytare’. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt.”
38Då sade de: ”Herre, här är två mindre svärd.”
39Han [Jesus] gick ut och begav sig till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom.
40När han kom till platsen sade han till dem: ”Be att ni inte kommer i [ger efter för] frestelse.”
41Han drog sig undan (”slet sig” bort) från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad:
42”Fader! Om du vill (har för avsikt), så ta bort den här bägaren från mig. Men ske inte min vilja (önskan) utan din.”
43Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. [Han återfick styrka för att kunna gå igenom det som väntade.]
44Och då han kommit i svår ångest (vånda, kamp) bad han allt ivrigare [sträckte han sig till sitt yttersta i bön]. Hans svett blev som droppar av blod som föll ner på jorden (marken).
45När han rest sig upp från bönen och kom fram till lärjungarna, fann han att de hade somnat – [utmattade] av sorg.
46Då sade han till dem: ”Varför sover ni? När ni stigit upp [rest på er] – be att ni inte skulle komma i (gå in i) frestelse.” [Detta händer flera gånger, se Matt 26:39-44.]
47Medan han ännu talade kom en folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52]. Den leddes av Judas, en av de tolv. Han gick fram till Jesus för att kyssa honom.
48Jesus sade till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
49När de som var omkring Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med svärd?”
50En av dem gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare [innan Jesus hann svara] och högg av honom högra örat.
51Då sade Jesus: ”Tillåt dem gå så långt [att de tillfångatar mig].” [I Matt 26:52-53 finns fler detaljer. Jesus säger till Petrus att lägga tillbaka sitt svärd och att alla som drar svärd ska dödas med svärd. Han nämner också att han skulle kunna be om mer än tolv legioner (vilket motsvarade mer än 72 000) änglar, men hur han måste låta sig bli tillfångatagen för att profetiorna skulle uppfyllas.]
52Sedan sade Jesus till dem som hade kommit ut mot honom, översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: ”Tror ni att jag är en rånare (våldsman, revolutionär)? Är det därför ni gått ut med svärd och påkar?
53Jag har varit med er varje dag i tempelområdet utan att ni grep mig. Men detta är er stund [natten], nu är det mörkrets makt som råder.”
54Då grep de Jesus och förde honom till översteprästens hus. [Han fördes till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året, se Joh 18:13.] Petrus följde efter på avstånd. [Johannes följde också med. Eftersom hans familj var bekanta med översteprästen, pratade han med tjänstekvinnan vid porten, som då också släppte in Petrus, se Joh 18:15-16.]
55Mitt på gården tände de en eld och satte sig ner tillsammans, och Petrus satte sig bland dem.
56Men en tjänsteflicka [grekiskan har: en viss tjänsteflicka/ung kvinnlig slav] som såg honom sitta [där] vid eldens sken [vänd mot ljuset] tittade noga på honom och sade: ”Den här mannen (denne) var också med honom.”
57Men han nekade och sade: ”Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt], jag känner inte honom!”
58Kort därefter fick en annan [annan är i maskulin form] se honom och sade: ”Du är också en av dem.”
59Omkring en timme senare kom en annan fram och försäkrade: ”Det är säkert att den där mannen också var med honom. Han är ju från Galileen!” [Petrus dialekt avslöjade honom; uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
60Men Petrus svarade [med sin tydliga dialekt]: ”Jag vet inte vad du pratar om!” I samma ögonblick, medan han talade, gol tuppen.
61Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Han kom ihåg Herrens ord, hur han sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.”
62Han gick ut och grät bittert.
63Männen som bevakade Jesus hånade honom och slog honom.
64De band för hans ögon och frågade honom: ”Profetera för oss! Vem var det som slog dig?”
65De sade också mycket annat hånfullt till honom.
66När det blev dag (tidigt vid gryningen) församlades folkets äldste [Sanhedrin – Stora rådet], både överstepräster och skriftlärda. De förde honom inför sitt råd
67och sade: ”Är du den Smorde (Messias), så säg oss det.”
68och om jag frågar svarar ni inte.
69Men härefter ska Människosonen sitta på Guds den Allsmäktiges högra sida.”
70Då sade de alla: ”Så du är Guds Son?”
71Då sade de: ”Behöver vi något mer vittnesmål? Vi har ju själva hört det från hans egen mun.”