1När nu Javin [betyder: ”den Gud ser” – troligtvis en titel], kungen i Chatsor [den största staden norr om Galileiska sjön i övre Galiléen] hörde om detta, sände han [bud] till
2och till kungarna som var i norr,
3till kananéerna i öster och väster
4Och de gick ut,
5Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Genesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.
6Och Herren (Jahve) sade till Josua: ”Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld.” [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
7Så Josua kom plötsligt (överraskande) emot dem och hela krigsfolket med honom, vid Merivas vatten [nuvarande Hula sjön] och överföll dem.
8Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se Dom 19:28] och till Misrefot Majim [”brännande vatten” – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspes dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.
9Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
10Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken.
11Och de slog alla själar som var där med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, ingen var kvar som andades och han brände Chatsor i eld.
12Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
13Men städerna som stod på sina murar brände Israel inte förutom Chatsor som Josua brände ner.
14Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.
15Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
16Så tog Josua hela landet, Bergsbygden och hela Södern och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsland och dess lågland (hebr. shefela),
17från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
18Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.
19Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid.
20För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
21Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
22Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar.
23Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.