1Men detta [att Gud är god och förlåter] gjorde Jona mycket missnöjd (för Jona var det något ont, ja något mycket ont), och han blev rasande.
2Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det här jag trodde skulle hända när jag var i mitt land. Det var därför jag försökte fly till Tarshish! Jag visste att du är kärleksfull och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd (kärleksfull omsorg), beredd att ångra det onda du hotat med.
3Så ta i stället mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.” [Kanske var Jona rädd för att assyrierna skulle hota Israel igen som de gjort tidigare, se 2 Kung 18:19.]
4Herren sade: ”Är det rätt av dig (mår du bra av) att vara arg?” [Jämför med lärjungarnas reaktion i Luk 9:53-55.]
5Jona gick ut ur staden [utan att svara Gud] och stannade öster om den och byggde sig ett solskydd (temporärt skydd – hebr. sukkah) [en hydda med kvistar och blad, se även Job 27:18; Jes 1:8; 4:6]. Där satte han sig i skuggan för att se vad som skulle hända med staden [Nineve].
6Herren Gud (Jahve Elohim) hade förberett ett litet träd (kurbitsträd, ricinbuske) och gjorde så att det växte upp över honom och befriade honom från hans missnöje (onda attityd).
7Men nästa morgon hade Gud förberett en mask som angrep det lilla trädet så att det vissnade.
8När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sade: ”Det är bättre för mig att dö än att leva.”
9Då frågade Gud honom: ”Är det rätt av dig (mår du bra av) att bli så upprörd över att det lilla trädet dog?”
10Herren sade: ”Du är upprörd över ett litet träd som du inte lagt ner något arbete på och som du själv inte fått att växa, som växte upp över en natt och försvann (vissnade) nästa dag.
11Skulle inte jag vara mer bekymrad över den stora staden Nineve? Där bor mer än 120 000 människor som inte ens kan skilja mellan höger och vänster (rätt från fel), och dessutom många djur!”