1Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [Heb 5:12] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen).
2dop [plural – de judiska reningsdopen; dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
3Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning].
4Det är omöjligt för dem som
5smakat Guds goda ord [gr. rhema – specifikt ord levandegjort av den helige Ande],
6men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt bli förda till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt.
7En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud.
8Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.
9Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa [att er andliga åker inte bär törnen och tistlar och behöver brännas av], det som för till befrielse (frälsning), trots att vi talar på detta sätt.
10För Gud är inte orättvis (orättfärdig) så att han glömmer [inte skulle bry sig om] ert arbete (vad ni har gjort) och den kärlek [vilken osjälvisk och utgivande kärlek] ni visat hans namn när ni tjänat de heliga – och fortfarande tjänar.
11Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet.
12Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena.
13För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid.
14Han sade:
15Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat.
16Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar.
17När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
18Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss.
19Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget.
20Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss: