1Men tron (ordagrant: tro) är en övertygelse (en fast och verklig grund; en garanti och försäkran) om sådant man hoppas, en visshet om (förvissning om; ett bevis för/på) ting man inte ser [det som inte kan uppfattas eller förnimmas med fysiska ögon].
2Genom den [tron] har de gamla [patriarkerna och andra ledare i Gamla testamentet] fått sina [goda] vittnesbörd.
3I tro [med trons ögon] förstår vi hur olika tidsperioder (generationer, epoker) har blivit förändrade (återuppbyggda, helt förvandlade till något bättre) genom ett ord från Gud. Det vi nu ser med våra fysiska ögon blev till genom det som inte kunde ses.
4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor [1 Mos 4:4-8]. Trots att han [Abel] nu är död talar hans tro ännu.
5I tro [som behagade Gud] blev Henok förd (hämtad, uppryckt) till himlen utan att se döden [1 Mos 4:17; 5:22-24]. Man hittade honom inte, för Gud hade fört bort honom. Redan innan han blev upptagen fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. [Henok och Elia är de två personer som förts till himlen på detta sätt, se 2 Kung 2:11.]
6Utan tro är det omöjligt att behaga [honom], för den som närmar sig Gud måste (behöver) tro att han existerar (är, finns) och att han belönar (ordagrant: blir en belönare åt) dem som hängivet söker (uthålligt och innerligt frågar efter) honom. [Jak 4:8]
7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses [1 Mos 6:13-22]. Genom denna tro dömde han världen [för dess otro] och fick själv ta del av (ärva) rättfärdigheten som kommer från tro (att vara trofast).
8I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå [1 Mos 12:1-4].
9I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte,
10för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.
11I tro fick också Sara, som var ofruktsam, kraft att bli mor till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast.
12Därför fick också en enda man, så gott som död, barn så talrika som himlens stjärnor och oräkneliga som sandkornen på havets strand.
13Genom tro dog alla dessa [Abraham, Sara, Isak och Jakob, se vers 8-12, men kan även inkludera de som nämns i vers 17-40] utan att ha fått ta emot de fullbordade löftena. [Under sitt jordeliv fick de inte se allt det Gud lovat dem.]
14De som talar på detta sätt visar helt uppenbart att de söker ett hemland (fädernesland).
15Om de med ständig hemlängtan hade tänkt på det land som de gått ut ifrån, hade de haft otaliga tillfällen att vända tillbaka dit. [Abraham och Sara lämnade staden Ur i Mesopotamien.]
16Men nu längtade de efter (sökte, sträckte de sig efter) ett bättre land, det himmelska. Därför skäms inte Gud [som kallas ”Abraham, Isak och Jakobs Gud”] för att kallas deras Gud, för han har förberett en stad åt dem.
17I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov [1 Mos 22:1-10]. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena
18och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas.
19Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat. [Abraham dog 175 år gammal. Vid den tiden bestod hans släkt av en son, 75 år gammal, och två barnbarn som var 15 år.]
20I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider [1 Mos 27].
21I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner [1 Mos 48]. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav [1 Mos 47:31].
22I tro nämnde (erinrade sig) Josef – när han låg för döden – om Israels söners uttåg [om Guds löften till sitt folk angående Kanaans land, se 1 Mos 12:7; 13:15; 15:7, och att de efter fångenskapen skulle återvända, se 1 Mos 15:13-16] och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben (kvarlevor) [1 Mos 50:24-25; 2 Mos 13:19].
23I tro gömdes Mose – som just hade fötts – i tre månader av sina föräldrar, eftersom de såg att han var ett vackert [litet] barn [han hade inre och yttre skönhet; ordagrant: ”han var från/tillhörde en stad”, dvs. förde sig elegant (inte lantligt), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad], och de var inte rädda för kungens [faraos] påbud [dekret om att låta alla hebreiska nyfödda pojkar dödas eftersom de utgjorde ett framtida hot mot egyptierna, se 2 Mos 1:2, 9, 10; 16; Apg 7:20].
24I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter.
25Han valde att dela lidandet (vara delaktig i förtrycket) tillsammans med Guds folk, i stället för att njuta av den temporära glädje synden ger.
26Han ansåg (efter att noga ha övervägt alla fakta) att hånet (förolämpningarna, smäleken) som han fick utstå för den Smorde (Messias, Kristus) [som skulle komma] var en större rikedom än alla Egyptens skatter, för han hade sin blick riktad på lönen.
27I tro lämnade han Egypten bakom sig utan att bli rädd för kungens [faraos] vrede, han höll troget fast som en som såg den Osynlige.
28I tro firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda [2 Mos 12:23].
29I tro korsade de [Mose och israeliterna] Röda havet som om det vore torrt land, men när egyptierna försökte göra samma sak dränktes de.
30I tro föll Jerikos murar, efter att de [israeliterna] hade marscherat runt (omringat) dem i sju dagar.
31I tro undkom den prostituerade Rahab (gr. Raav) att dödas tillsammans med dem som vägrade att tro (lyda), eftersom hon hade välkomnat spejarna (varit gästfri, inte varit fientligt inställd mot dem).
32Vad ska jag säga mer?
33som i tro
34släckte rasande eld,
35Kvinnor fick [i tro] sina döda tillbaka
36Andra (en annan kategori av människor) fick utstå
37De blev stenade,
38Världen var inte värdig att ta emot dem.
39Även om alla dessa [exempel på personer från Gamla testamentet som nämnts] hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. [De fick inte se Messias, hans rike och den slutgiltiga upprättelsen och frälsningen som sker när Jesus kommer igen, se Heb 9:28.]
40Gud har nämligen förberett något bättre för oss [Heb 8:6]: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet.