1Dareios (Darejavesh) ansåg att det var en bra idé att utse 120 satraper (ordagrant ”landets beskyddare”) som skulle finnas i hela riket.
2Över dem satte han tre ministrar, varav Daniel var en av dem. [Troligtvis ansvarade ministrarna för 40 satraper var.] Satraperna skulle rapportera till dessa tre ministrar så att kungen inte led någon förlust.
3Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se Dan 5:12). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket.
4Då försökte de andra [två] ministrarna och [en grupp av] satraperna att hitta något att anklaga Daniel för i hans tjänsteutövning (i det som gällde riket). De kunde dock inte hitta någonting som var orätt [något ämbetsbrott] eller någon korruption (moraliskt fel), eftersom han var trofast (hade hög moral och integritet) fanns det ingen försummelse (slarv) eller korruption (moraliskt orätt).
5Till sist sade männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad det gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?”
6Så ministrarna och satraperna kom som en grupp (otåligt, enade i en konspiration, stormade in) till kungen och sade:
7Alla rikets ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare (militära ledare) har enats om en kunglig förordning (lag) som borde utfärdas:
8Utfärda ett sådant påbud nu, o konung, och signera det [dokumentet] så det enligt Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.”
9Därför lät kung Dareios sätta upp ett skriftligt påbud (signerade han dokumentet med förordningen).
10Även efter att Daniel fått reda på att den nya lagen var uppsatt (signerad och börjat gälla), gick han till sitt hus där han hade ett rum på taket med fönster som var öppna i riktning mot Jerusalem. [I riktning mot väster från Babylon.] Där böjde han knä tre gånger om dagen och tackade sin Gud på samma sätt som han alltid gjort.
11Männen gick som en grupp dit (skyndade, stormade de in) och upptäckte hur Daniel bad om Guds hjälp (nåd).
12Sedan gick de inför kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: ”Har inte du utfärdat ett påbud att ingen får be till någon gud eller människa förutom dig, o kung? Säger det inte att någon som bryter mot det under de närmsta trettio dagarna ska bli kastad i lejongropen?”
13Sedan sade de till kungen: ”Daniel, en av de judiska fångarna (ordagrant ’en av sönerna av de bortförda från Juda’), rättar sig varken efter dig eller det påbud som du har signerat. Tre gånger om dagen ber han sin bön.”
14När kungen hörde detta, tog han mycket illa vid sig. [Det arameiska ordet beesh används här. Det betyder ”lukta illa” och används bildligt för hur ”hela situationen stinker”. Det som skett är helt fel, skamfyllt och orättfärdigt. Kungen förstår hur han har blivit lurad.] Han bestämde sig för att göra allt han kunde för att rädda Daniel. Ända till solnedgången försökte han hitta en utväg.
15Sedan kom männen i en grupp (konspirerade de, ryckte de fram) och sade till honom: ”Kom ihåg, o kung, att enligt medisk och persisk lag kan inga påbud från kungen ändras.”
16Då gav kungen [Dareios] order om att hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ”Din Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) tjänar, han ska rädda dig!”
17Man hämtade en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, så att inget skulle ändras vad det gäller beslutet som fattats mot Daniel.
18Sedan gick kungen till sitt palats. Han åt ingenting på kvällen (han fastade), och han lät ingen underhållning (musik, dans) föras in till honom. Den natten kunde han inte sova.
19Tidigt nästa morgon, så fort det började ljusna, steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
20Då han närmade sig gropen, ropade han på Daniel med ängslan i rösten: ”Daniel, den levande Gudens tjänare! Har den Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?”
21Då talade Daniel till kungen: ”Ers Majestät, länge leve konungen!
22Min Gud har sänt sin ängel som stängde till gapet på lejonen så de inte har skadat mig, eftersom jag visade mig vara oskyldig inför Gud. Jag har inte heller gjort något ont mot dig, ers majestät.” [Daniel säger inte att han är en syndfri människa, se Dan 9:18. Däremot är han oskyldig i det här fallet, när han tillbad Gud, och trotsade kung Dareios förordning som förbjöd detta.]
23Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle lyftas ur gropen. Så Daniel lyftes upp ur gropen och han var inte det minsta skadad, för han hade litat (trott) på sin Gud.
24Sedan befallde kungen att männen som anklagat Daniel (ordagrant ”ätit honom levande”) skulle hämtas och föras till lejongropen. De, deras fruar och barn kastades i gropen. Lejonen kastade sig över dem innan de nått marken och slet dem i stycken.
25Därefter lät kung Dareios skriva till alla folk, stammar och språkgrupper i hela världen:
26Härmed ger jag en ny förordning att man i mitt rike ska frukta och vörda Daniels Gud.
27Han räddar och befriar,
28Daniel hade framgång (blev befordrad, fick ära, rikedom och makt) under Dareios regeringstid, och (även) under persern Kyros (Koresh) regeringstid.