1Men en man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom [ett landområde, se vers 3].
2I samråd med sin hustru behöll de en del av köpesumman för sig själva. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder ”Gud är nådefull”. Safira betyder ”safir” och ”vacker” på arameiska.]
3Då sade Petrus: ”Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta (fått kontroll över dina tankar och dina handlingar) så att du försökte bedra den helige Ande genom att undanhålla en del av pengarna för marken?
4Innan du sålde den, tillhörde inte den dig då? Och när den var såld, var inte pengarna dina då också? [I grekiskan används en negativ partikel i båda dessa frågor som förväntar sig ett underförstått positivt svar: ”ja, både marken och pengarna tillhörde dig”.] Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor, utan för Gud.” [Synden var inte att de inte gav hela summan, utan att de låtsades göra det. Allt givande i den första församlingen var frivilligt, se vers 4.]
5När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att ”andas ut” och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt.
6De yngre männen [i församlingen] kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.
7Omkring tre timmar senare kom hans hustru in [till samlingen där apostlarna var] utan att veta vad som hade hänt.
8Petrus frågade henne: ”Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?” [Det är troligt att Petrus pekar på pengarna som antagligen ligger där.]
9Petrus sade till henne: ”Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också.”
10På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
11Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan – gr. ekklesia, ”de utkallade”) och över alla andra som hörde detta.
12[Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29-30:] Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet].
13Ingen av de andra [som ännu inte kommit till tro, se vers 14] vågade ansluta sig till dem [där i templet eller komma med sjuka dit av rädsla för saddukéerna], men folket talade väl om dem.
14Fler och fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor.
15Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi.
16Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
17Översteprästen [antagligen Hannas, se Apg 4:6] tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka. [Ordet zelos beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.]
18De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva ”allmänt häkte”, eller att de ”öppet”, inför allt folket, häktades.]
19Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar [om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas öppnades både de inre och yttre portarna, se Apg 12:10]. Ängeln förde ut dem och sade:
20”Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv.” [Livet i Jesus!]
21När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa.
22Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade:
23”Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne.”
24När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vad allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18-19; 16:27-28.]
25Då kom någon och berättade för dem: ”Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!”
26Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.
27När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet [Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande]. Översteprästen började förhöra dem,
28och sade: ”Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra denne mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död).”
29Då svarade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud mer än människor.
30Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade.
31Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse.
32Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom.”
33När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem.
34Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en Torah-lärare (gr. nomo-didaskalos, ”laglärd”, se Luk 5:17) som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.]
35Sedan sade han till dem [det samlade rådet]:
36[Exempel 1:]
37[Exempel 2:]
38Så nu i detta fall [med apostlarna och den här nya rörelsen] säger jag [Gamaliel] er: Håll er borta från dessa män. Släpp dem fria! För om detta bara är mänskligt påhitt och aktivitet (entusiasm) blir det inget av det,
39men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.”
40När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria.
41När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.]
42Både [öppet] i tempelområdet