1Men några män hade kommit ner från Judéen [till församlingen i Antiokia i Syrien]. De hade börjat undervisa bröderna (och vidhöll ihärdigt sin åsikt): ”Ni kan inte bli frälsta om ni inte låter er omskäras, som Mose lärde oss.”
2Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
3Församlingen gav dem vad de behövde (utrustade dem) för resan. De tog vägen genom Fenikien och Samarien och berättade utförligt om hedningarnas omvändelse vilket spred stor glädje bland alla syskonen (bröderna och systrarna i tron).
4När de kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste (församlingsledarna), och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. [Fokus är inte på vad de gjorde, utan vad Gud gjorde genom dem!]
5Men några från fariséernas parti som hade kommit till tro steg fram och sade: ”Det är helt nödvändigt (det är ett Guds påbud) att omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag.”
6Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan.
7Efter en lång livlig diskussion (debatt med låsta positioner) [många hade talat, mycket hade sagts och en lång tid hade gått], reste sig Petrus och sade till dem: ”Bröder, ni vet att Gud tidigare hade bestämt att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro.
8Gud, som känner hjärtat [varje människas hjärta och inre], har vittnat för dem genom att ge den helige Ande till dem på samma sätt som han gjorde till oss.
9Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem när han väl renat deras hjärtan genom tron. [Det är tron, inte omskärelse eller genom att följa andra påbud i GT, som renar från synd.]
10Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?
11Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd (favör) [gåva] vi blir frälsta, vi på samma sätt som de.”
12Hela den samlade gruppen satt tysta. [Till skillnad från den livliga debatten som inledde mötet, se vers 7. Barnabas och Paulus hade redan delat sina erfarenheter från sin missionsresa med ledarna i Jerusalem, se vers 4. Nu reser de sig upp och delar detta för alla samlade.] Man lyssnade noga på Barnabas och Paulus när de berättade om hur stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarna.
13När de hade talat färdigt, sade Jakob: ”Bröder, hör på mig.
14Simeon [Petrus] har [just] berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. [Simeon är Simon Petrus hebreiska namn.]
15Det stämmer överens med profeternas ord, där det står skrivet:
16’Därefter ska jag vända tillbaka
17för att alla andra människor ska söka Herren,
18det som är känt från evighet.’
19Därför [utifrån vad Skriften säger] anser jag att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud,
20utan bara skriva ett brev till dem att hålla sig borta (undvika, ta avstånd):
21[Anledningen till dessa fyra förhållningsregler är att] Mose har ju sedan urminnes tider haft sina förkunnare i alla städer, och man läser [ju högt från] honom i synagogorna varje sabbat.” [I synagogorna runt om i världen läste man igenom Moseböckerna varje år. Reglerna i 3 Mos 17-18 var välkända.]
22Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att utse några män bland sig och skicka dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde två ledande män bland bröderna: Judas, som kallades Barsabbas, och Silas [Silvanus].
23Man skickade med dem följande brev:
24Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er (ordagrant ”plundrat och rivit ner”) med sin undervisning och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag [att undervisa att ni måste hålla hela den judiska lagen och att männen måste omskära sig].
25Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och skicka dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus,
26som har vågat (riskerat) sina liv för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn.
27Vi sänder alltså ut Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.
28Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler:
29att ni håller er borta
30De [Paulus, Barnabas, Judas och Silas] skickades nu i väg och kom ner till Antiokia [i Syrien], där de sammankallade församlingen och överlämnade brevet.
31När de läste det [högt i församlingen] blev man glada över denna uppmuntran (den tröst och uppbyggelse det gav dem).
32Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade (tröstade, hjälpte, formande) och styrkte syskonen (bröderna och systrarna i tron) med många ord.
33När de hade varit där en tid [och uppdraget var avslutat] sändes de tillbaka med fridshälsningar till dem som hade sänt ut dem. [Judas och Silas återvänder till Jerusalem.]
3415:34 De tidigaste manuskripten har inte med vers 34: ”Silas beslöt däremot att stanna där. Bara Judas lämnade dem.” Detta är ett exempel på hur en kommentar har råkat komma med när texten kopierades. Eftersom kommentarer var skrivna med samma stil och bläck fanns det risk att de kom med när texten kopierades. Ofta är originaltexten den kortare versionen, men varje skillnad måste granskas och jämföras mellan olika manuskript. Det ska nämnas att Bibeln, i jämförelse med annan antik litteratur, har oerhört få skillnader i manuskript och de som finns är ofta kommentarer som kommit med. Den som lade till kommentaren här ville lösa problemet att Silas nämns i Antiokia på nytt i vers 40. Genom antagandet att Silas stannade kvar skapas dock en ännu större konflikt med vers 33 där det tydligt står hur ”de”, både Judas och Silas, återvänder till Jerusalem. Det finns egentligen inget problem med vers 40 till att börja med. I vers 36 står det ”efter en tid”. Händelserna i vers 40 sker några månader senare och det finns gott om tid för Silas att återvända till Antiokia från Jerusalem, en sträcka på ca 70 mil.
35Men Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.
36Efter en tid sade Paulus till Barnabas: ”Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det.”
37Barnabas ville då ta med [sin kusin] Johannes som [också] kallades Markus.
38Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet.
39Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern.
40Paulus däremot valde Silas och gav sig i väg, sedan syskonen (bröderna och systrarna i tron) överlämnat honom åt Herrens nåd.
41Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.