1När kungen [David] satt i sitt hus [palats i Jerusalem] och Herren (Jahve) hade gett honom ro (vila) från alla hans fiender runt omkring,
2sade han till profeten Natan: ”Se, här bor jag i ett hus av [vackert importerat] cederträ [från Tyros, se 2 Sam 5:11], medan Guds ark bor i ett tält.”
3Natan sade till kungen: ”Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren (Jahve) är med dig.”
4Den natten kom ett ord från Herren (Jahve) till Natan som sade:
5”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren:
6Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
7Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
8Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot):
9Jag har varit med dig på alla dina vägar
10Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
11sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
12När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme.
13Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.
14Jag ska vara hans far
15Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. [Ps 89:34-36]
16Ditt hus [David] och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid.”
17Natan berättade för David alla dessa ord från sin syn. [Allt Gud hade sagt.]
18Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]:
19Du har talat om detta som om det vore något litet i dina ögon (som om inte detta vore tillräckligt), Herre Gud (Adonaj Jahve). Du har nu också talat om [framtiden för] din tjänares hus, är detta undervisning för människan, Herre Herre (Adonaj Jahve). [Människan är ordagrant ”Adam” och kan syfta på löftet om en Frälsare i 1 Mos 3:15.]
20Vad mer kan David säga till dig?
21Enligt ditt löfte (för ditt ords skull) och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och låtit din tjänare få veta (förstå) det.
22Därför [på grund av löftet om ett evigt hus] är du [har du alltid varit] stor Herre Gud (Adonaj Jahve) – för ingen är som du, och ingen [annan] Gud (Elohim) finns förutom (utöver; bortsett från) dig, efter allt vi har hört med våra [egna] öron.
23Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel,
24Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre (Jahve), har blivit deras Gud (Elohim).
25Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat.
26Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
27För du Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim) har uppenbarat (avslöjat) för din tjänare och sagt:
28Och nu Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), du ensam är Gud (Elohim) och dina ord är sanning, och du har lovat dessa goda ting (ord – hebr. davar, kan betyda både ord och sak, ting, föremål) till din tjänare.
29Låt det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus så att det kan bestå för evigt inför dig, för du Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) har talat det och genom din välsignelse låter du din tjänares hus vara välsignat för evigt.”