1Och profetsönerna sade till Elisha: Se, platsen där vi bor framför dig är för trång (smal) för oss.
2Låt oss gå, vi ber dig, till Jordan och därifrån ta varje man en stock och låt oss göra en plats där, så att vi kan bo.
3En av dem sade: ”Var vänlig, jag ber dig, och gå med dina tjänare.”
4Så han gick med dem.
5Men när en fällde en stock föll yxan i vattnet, och han ropade och sade: ”Ack (åh nej), min herre!” För den var lånad.
6Gudsmannen [Elisha] frågade: ”Var föll den?” Och han visade honom platsen. Och han skar av en gren och kastade i den där, och fick järnet att flyta.
7Och han sade: ”Ta upp det till dig.” Och han sträckte ut sin hand och tog det.
8Nu var Arams kung i strid mot Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sade: ”På den och den platsen ska jag slå läger [med min armé].” [Då han gav positionerna för att sedan attackera.]
9Då sände gudsmannen bud till Israels kung och sade: ”Vakta (skydda, bevara) dig, så att du inte passerar en sådan plats, för dit kommer araméerna ner.”
10Och Israels kung sände till platsen som gudsmannen berättat om och varnat honom för, och han vaktade (skyddade, bevarade) sig själv där, inte en gång, inte två gånger.
11Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sade till dem: ”Kan ni inte tala om för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?”
12Och en av hans tjänare svarade: ”Nej min herre kung, men Elisha, profeten i Israel, berättar för Israels kung de ord som du talar i din sängkammare.”
13Och han sade: ”Gå och se var han är, så att jag kan sända och hämta honom.” Och det berättades för honom: ”Se, han är i Dotan.”
14Därför sände han dit hästar och vagnar och en stor armé, och de kom på natten och omringade staden runtom.
15Och när gudsmannens tjänare steg upp tidigt och gick ut, och se, en armé med hästar och vagnar var runtom staden. Och hans tjänare sade till honom: ”Ack (åh nej) min herre! Vad ska vi göra?”
16Han svarade: ”Var inte rädd, för de som är med oss är fler än de som är med dem.”
17Och Elisha bad och sade: ”Herre (Jahve), jag ber dig, öppna hans ögon så att han ser.” Och Herren (Jahve) öppnade ögonen på den unge mannen och han såg, och se, berget var fullt av hästar och vagnar av eld runtom Elisha.
18Och när de kom ner till honom bad Elisha till Herren (Jahve) och sade: ”Slå detta folk, jag ber dig, med blindhet.” Och han slog dem med blindhet efter Elishas ord.
19Och Elisha sade till dem: ”Detta är inte vägen och inte heller staden, följ mig och jag ska föra er till mannen som ni söker.” Och han ledde dem till Samarien.
20Och det skedde när de kom till Samarien att Elisha sade: ”Herre (Jahve) öppna ögonen på dessa män så att de ser.” Och Herren (Jahve) öppnade deras ögon och de såg, och se, de var mitt i Samarien.
21Och Israels kung sade till Elisha när han såg dem: ”Ska jag verkligen slå dem, min far?”
22Och han svarade: ”Du ska inte slå dem, har du tagit till fånga med ditt svärd och med din båge dessa som du har slagit? Sätt fram vatten och bröd åt dem, så att de kan äta och dricka och gå till deras herre.”
23Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.
24Och det hände efter detta att Ben-Hadad, Arams kung, samlade hela sin armé och gick upp och belägrade Samarien.
25Och där var en stor hungersnöd i Samarien [och förråden av mat tog slut]. De belägrade staden så länge att ett åsnehuvud [en av de minst önskvärda delarna] såldes för 80 [shekel] silver [motsvarar totalt närmare 7 årslöner för en arbetare] och en fjärdedels kav duvträck [för mat eller bränsle] för 5 [shekel] silver [5 månadslöner].
26Och när Israels kung vandrade på muren ropade en kvinna till honom och sade: ”Hjälp, min herre kung!”
27Han svarade: ”Om Herren (Jahve) inte hjälper dig, hur ska jag kunna hjälpa dig, från tröskgolvet eller från vinpressen?”
28Och kungen frågade henne: ”Vad vill du?”
29Och vi kokade min son och åt honom, och jag sade till henne nästa dag: Ge din son så att vi kan äta honom, men hon hade gömt sin son.”
30Och det skedde när kungen hörde kvinnans ord att han rev sönder sina kläder, han vandrade nu på muren, och folket tittade, och se, han hade säcktyg inunder på sin kropp.
31Sedan sade han: ”Gör så mot mig Gud (Elohim) om Elishas huvud, Shafats son, är kvar på honom idag.”
32Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste: ”Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?”
33Och medan han fortfarande talade med dem, se då kom budbäraren ner till honom och sade: ”Se, detta onda är från Herren (Jahve), varför ska jag fortsätta att vänta på Herren (Jahve)?”