1Ahas var 20 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon så som hans fader David,
2utan vandrade på samma väg som Israels kungar. Han gjorde också gjutna avgudabilder åt baalerna.
3Själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände sina barn i eld efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn.
4Och han bar fram offer och tände offereld på höjderna och kullarna och under alla gröna träd.
5Därför gav Herren hans Gud honom i den arameiske kungenshand. De besegrade honom och tog många av hans folk till fånga och förde dem till Damaskus. Ahas blev överlämnad åt Israels kung som tillfogade honom ett stort nederlag.
6Peka, Remaljas son, dödade 120 000 man av Juda på en enda dag, alla stridsdugliga män. Det blev så därför att de hade övergett Herren, sina fäders Gud.
7Och Sikri, en tapper man från Efraim, dödade kungasonen Maaseja, slottsfursten Asrikam och Elkana, kungens närmaste man.
8Och Israels barn tog bland sina bröder 200 000 fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar. Dessutom tog de ett stort byte från dem och förde bytet till Samaria.
9Men där fanns en Herrens profet som hette Oded. Han gick ut mot hären när den kom till Samaria och sade till dem: ”Se, i sin vrede över Juda har Herren, era fäders Gud, gett dem i er hand, men ni har dödat dem med ett raseri som har nått upp till himlen.
10Och nu tänker ni underkuva Juda och Jerusalems folk för att göra dem till slavar och slavinnor åt er. Har ni då inte hos er nog med skuld mot Herren er Gud?
11Hör därför på mig: Sänd tillbaka fångarna som ni har tagit från era bröder, för Herrens vrede är över er.”
12Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, stod då upp och gick emot dem som kom från kriget
13och sade till dem: ”Ni ska inte föra in dessa fångar hit, för ni drar skuld över oss inför Herren, och ni ökar på våra synder och vår skuld ännu mer. Vår skuld är ju redan stor nog, och brinnande vrede är över Israel.”
14Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför furstarna och hela församlingen.
15Männen som nämnts vid namn stod upp och tog sig an fångarna. Alla som var utan kläder bland dem klädde de upp med vad de hade tagit som byte. De gav dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som inte orkade gå lät de sätta sig upp på åsnor och förde dem så till Jeriko, Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3], till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
16Vid samma tid sände kung Ahas bud till kungarna i Assyrien med begäran om hjälp,
17för utöver allt annat hade edomiterna återigen kommit och slagit Juda och tagit fångar.
18Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och Negev och hade tagit Beit-Shemesh, Ajalon, Gederot, Soko med underlydande orter, Timnah med underlydande orter och Gimso med underlydande orter och bosatt sig i dem.
19Herren ville förödmjuka Juda på grund av Ahas, den israelitiske kungen, därför att han var orsak till lössläppthet i Juda och var trolös mot Herren.
20Men kung Tiglat-Pileser av Assyrien drog emot honom och ansatte honom i stället för att ge honom stöd.
21Trots att Ahas plundrade Herrens hus, kungapalatset och furstarna och gav det till Assyriens kung, hjälpte det honom inte.
22I sin nöd syndade denne kung Ahas ännu mer genom trolöshet mot Herren.
23Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, de som hade besegrat honom, för han tänkte: ”Eftersom de arameiska kungarnas gudar har hjälpt dem, ska jag offra åt dem så att de hjälper mig.” Men i stället var det dessa som fick honom och hela Israel på fall.
24Och Ahas samlade ihop de kärl som fanns i Guds hus och bröt sönder kärlen i Guds hus, stängde igen dörrarna till Herrens hus och gjorde sig altaren i varje gathörn i Jerusalem.
25I var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att tända offereld åt andra gudar. På så sätt väckte han Herrens, sina fäders Guds, vrede.
26Vad som mer finns att säga om honom och om allt som han företog sig, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i boken om Juda och Israels kungar.
27Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Jerusalem inne i staden, för de lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom.