1Och Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama.
2Och där fanns en man i Maon, vars ägor var i Karmel [inte berget Karmel, utan byn Karmel 13 km söder om Hebron], och mannen var mycket rik och han hade 3 000 får och 1 000 getter och han klippte sina får i Karmel.
3Mannen hette Naval och hans hustru hette Avigajil [betyder: ”min fader (är) glädje”] och kvinnan hade gott förstånd (hebr. tov sechel) och var vackert utseende, men mannen var rå och ond i sina handlingar och han var av Kalebs hus.
4Medan David var i öknen hörde han att Naval klippte sina får.
5Så David sände 10 unga män och sade till de unga männen: ”Gå upp till Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn.
6Säga till honom: ’Till livet och till er frid (shalom, allt gott) och till detta hus frid (shalom) och till allt som är ditt (hela ditt hushåll) frid (shalom, allt gott).
7Jag har hört att du klipper och dina herdar är nu med oss och vi gör dem inget illa utan vi ser till att ingenting fattas dem (vi vaktar deras tillhörigheter när de inte är här) under tiden som de är i Karmel.
8Be de unga männen och de ska berätta för dig. Låt därför de unga männen finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, för vi kommer en god dag. Ge, jag ber dig, det som finns i din hand till dina tjänare och till din son David.’ ”
9Och när Davids unga män kom talade de till Naval i enlighet med dessa ord i Davids namn, och tystnade.
10Och Naval svarade Davids tjänare och sade: ”Vem är David? Och vem är Jishajs son? Det finns många tjänare i dessa dagar som har övergett sina herrar,
11ska då jag ta mitt bröd och mitt vatten och mitt kött som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge till män som jag inte vet vilka de är?”
12Och Davids unga män vände och gick tillbaka och kom och berättade för honom enligt alla dessa ord.
13Och David sade till sina män: ”Omgjorda er var man med sitt svärd.” Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
14Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Avigajil, Navals hustru, och sade: ”Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han var girig mot dem.
15Men männen var mycket goda mot oss och vi blev inte skadade, vi förlorade ingenting så länge som vi vandrade med dem när vi var på fälten.
16De var en mur för oss både natt och dag, hela tiden som vi var bland dem och vaktade fåren.
17Vet nu och betänk vad du ska göra, för ondska är bestämt mot vår herre och mot hela hans hus, eftersom han är en sådan person som man inte kan tala med.” [Naval lyssnar inte på någon utan lever i sin personlighet på alla sätt upp till sitt namn.]
18Och Avigajil skyndade sig och tog 200 brödkakor och 2 läglar med vin och 5 får som var klippta och 5 mått av torkad säd och 100 russinklasar och 200 fikonkakor och lade dem på åsnor.
19Och hon sade till sin unge man: ”Gå före mig, se jag kommer efter dig.” Men hon sade ingenting till sin man Naval.
20Och det skedde när hon red på sin åsna och kom ner till bergets gömställe, att se, David och hans män kom ner mot henne och hon mötte dem.
21Och David hade sagt: ”Helt fåfängt har jag vaktat allt som tillhör denne man i öknen så att ingenting fattades honom, allt som tillhör honom, och han har lönat mig med ont för det goda.
22Gud (Elohim) ska göra så mot Davids fiender och mer därtill, om jag låter så mycket som en som urinerar på muren [”väggpissare”; ett nervärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se vers 15] av allt som tillhör honom vara kvar till gryningen.”
23Och när Avigajil såg David skyndade hon sig att stiga ner från sin åsna och föll ner framför David på sitt ansikte och böjde sig ner till marken.
24Och hon föll ned vid hans fötter och sade: ”Över mig min herre, över mig ska skulden vara, och låt din tjänarinna, jag ber dig, tala i dina öron och hör (lyssna) på din tjänarinnas ord.
25Låt inte min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag din tjänarinna såg inte min herres unga män som du sände.
26Och nu min herre, Herren (Jahve) lever, och din själ lever, se Herren (Jahve) har hållit dig borta från blodskuld och från att finna gottgörelse för dig själv med din egen hand, låt därför dina fiender och de som söker ont mot min herre vara som Naval.
27Och denna gåva som din tjänare har fört till min herre, låt den ges till de unga männen som följer min herre.
28Förlåt, jag ber dig, din tjänarinnas överträdelse, för Herren (Jahve) ska med säkerhet göra min herres hus till ett tryggt hus, eftersom min herre utkämpar Herrens (Jahves) strider, och ondska aldrig har funnits i dig alla dina dagar.
29Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahve Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan).
30När nu Herren (Jahve) har gjort med min herre allt det goda som han har talat angående dig och har utsett dig till furste över Israel,
31så ska inte detta bli en stötesten för dig, ingen överträdelse för min herres hjärta eller att du har utgjutit blod utan orsak eller att min herre har funnit gottgörelse för sig själv (tagit rätten i egna händer). Kom ihåg din tjänarinna när Herren (Jahve) har gjort gott mot min herre.”
32Då sade David till Avigal [här stavas namnet utan ändelsen jil, utan ”glädje”]: ”Välsignad är Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), som denna dag har sänt dig för att möta mig,
33och välsignad är din taktfullhet och välsignad är du som denna dag har avhållit mig från blodskuld, och från att söka gottgörelse för mig själv med min egen hand.
34Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) som Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) lever, han som har undanhållit min hand från att skada dig. Hade du inte kommit så snabbt för att möta mig, skulle vid morgonljuset (gryningen) inte enda som urinrar mot muren [av manligt kön] funnits kvar av Navals män.” [Samma nedvärderande uttryck som i 1 Sam 25:22 används igen.]
35Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sade till henne: ”Gå i frid (shalom ) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte.”
36När Avigajil kom till Naval och se, han höll en fest i huset, som en kungs fest, och Navals hjärta var glatt i honom för han var mycket berusad, därför sade hon ingenting till honom, litet och stort, förrän morgonen ljusnade.
37Och det hände på morgonen när vinet hade lämnat (gått ur) Naval att hans hustru berättade för honom dessa ting. Då dig hans hjärta i honom och han blev som en sten. [Detta kan beskriva en hjärtattack, stroke eller att han hamnade i koma.]
38Och det skedde omkring tio dagar därefter att Herren (Jahve) slog Naval så att han dog. [David tolkar detta som Guds dom över Naval.]
39När David hörde att Naval var död sade han: ”Välsignad är Herren (Jahve) som har utfört min sak från Navals hand och har hållit tillbaka sin tjänare från ondska, och den onde Naval har Herren (Jahve) vedergällt över hans eget huvud.”
40Och när Davids tjänare kom till Avigajil till Karmel, talade de till henne och sade: ”David har sänt oss till dig för att ta dig till honom som hustru.”
41Och hon steg upp och böjde sig ner med ansiktet mot marken och sade: ”Se, din tjänarinna är en tjänare till att tvätta min herres tjänares fötter.”
42Och Avigajil skyndade sig och steg upp och red på en åsna med fem av hennes jungfrur som följde henne, och hon gick efter Davids budbärare och blev hans hustru.
43David tog även jizreliten Achinoam, och båda blev hans fruar.
44Men Saul hade gett sin dotter Michal, Davids hustru, till Palti, Lajishs son som var från Gallim.