1Det fanns en man från Ramatajim-Tsofim, från Efraims bergsbygd, och hans namn var Elkana [betyder: ”Gud har skapat”],
2Och han hade två fruar, den ena hette Channa [Hanna – från hebr. chanan som betyder nåd] och den andra hette Penina [betyder: ”juvel”], och Penina hade barn men Channa hade inga barn.
3Och denne man [Elkana] gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där.
4Och det hände en dag när Elkana offrade att han gav till sin hustru Penina och till alla hennes söner och hennes döttrar delar (portioner av offret),
5men till Channa gav han en dubbel del, för han älskade Channa, men Herren (Jahve) hade stängt hennes livmoder.
6Och hennes rival (hebr. sarah; från ordet för fiende) retades smärtsamt och gjorde henne orolig eftersom Herren (Jahve) hade stängt hennes livmoder.
7Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
8Och Elkana sade till henne: ”Channa, varför gråter du? Och varför äter du inte? Och varför sörjer ditt hjärta? Är inte jag bättre för dig än tio söner?”
9Channa reste sig efter att de hade ätit i Shilo och efter att de hade druckit. Nu satt prästen Eli på sin stol [säte; ett tecken på hans ämbete] vid dörrposten vid Herrens (Jahves) byggnad (palats, tempel – hebr. hechal).
10Och hennes själ var bitter (sörjde, var i djup nöd) och hon bad till Herren (Jahve) och grät av smärta.
11Och hon gav ett löfte och sade: ”O Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahve) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud.” [Han ska bli en Guds nasir, se 4 Mos 6:1-21.]
12Och det hände när hon bad länge till Herren (Jahve) att Eli såg (ordagrant vaktade) hennes mun.
13Men Channa talade över sitt hjärta, hennes läppar rörde sig bara men hennes röst hördes inte, därför tänkte Eli att hon var berusad,
14och han sade till henne: ”Hur länge ska du vara berusad? Gör dig av med ditt vin.”
15Men Channa svarade och sade: ”Nej, min herre, jag är en kvinna med en djupt bedrövad ande, jag har inte druckit vin och inga starka drycker, men utgjutit min själ inför Herren (Jahve).
16Räkna inte din tjänarinna för en ond kvinna (dotter av Balial) för hela tiden har jag talat ur min stora ångest och oro.”
17Då svarade Eli och sade: ”Gå i frid (shalom). Israels Gud (Elohim) ska ge dig vad du frågat (bett) honom om.”
18Och hon sade: ”Låt din tjänarinna finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.” Så gick kvinnan sin väg och åt, och hennes ansiktsuttryck var inte längre sorgset.
19Och de steg upp tidigt på morgonen och tillbad inför Herrens (Jahves) ansikte och återvände och kom till sitt hem i Rama, och Elkana kände (hade samlag med) sin hustru Channa och Herren (Jahve) kom ihåg henne.
20Och det hände när tiden kom att Channa var gravid och födde en son, och hon gav honom namnet Samuel [betyder ”Gud hör bön” – hebr. Shmoel] eftersom jag har utbett mig honom av Herren (Jahve).
21När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahve),
22följde inte Channa (Hanna) med utan sade till sin man: ”Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahves) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid.” [Hebreiska barn ammades normalt fram tills de var två eller tre år gamla.]
23Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör det du tycker är bäst, vänta tills han är avvand. Låt Herren (Jahve) få uppfylla sitt löfte.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
24Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. [Manuskript från Dödahavsrullarna och grekiska översättningen skriver att det var en tre år gammal oxe., men enligt 5 Mos 15:8-10 skulle i så fall det räckt med mycket mindre mängd mjöl.] Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har ”en treårig tjur,” i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet ”barn” upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
25De slaktade tjuren [kan också kollektivt syfta på flera tjurar om det var tre] och förde sedan fram pojken till Eli.
26Hon sade: ”Hör på mig, min herre [Eli], lika säkert som det är att du lever, min herre, är jag den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren (Jahve).
27Jag bad om denna pojke, och Herren (Jahve) har gett mig det jag bad honom om.
28Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren (Jahve). Så länge han lever ska han tillhöra honom.”