1Och det hände efter många dagar att Herrens (Jahves) ord kom till Elia i det tredje året, han sade: ”Gå och visa dig för Achav och jag ska sända regn över landet.”
2Och Elia gick för att visa sig för Achav.
3och Achav kallade på Obadja [hebr. Ovadjaho – betyder: ”Herrens tjänare”], som var över hushållet. Och Obadja vördade Herren (Jahve) mycket,
4för det var så att när [Ahavs hustru] Izevel (Isebel) högg av Herrens (Jahves) profeter hade Ovadjaho tagit 100 profeter och gömt dem 50 i varje grotta och gett dem bröd och vatten.
5Och Achav sade till Ovadjaho: ”Gå genom landet till alla vattenkällor och till alla bäckar, till äventyrs ska du finna gräs och rädda hästarnas och åsnornas liv, så att vi inte förlorar alla djur.”
6Så de delade landet mellan sig och gick igenom det. Achav gick en väg för sig själv och Ovadjaho gick en annan väg för sig själv.
7Och medan han var på väg, se då mötte han Elia och han kände igen honom och föll på sitt ansikte och sade: ”Är det du min herre Elia?”
8Och han svarade honom: ”Det är jag. Gå och berätta för din herre, se, Elia är här.”
9Och han sade. ”I vad har jag syndat eftersom du sänder din tjänare i Achavs hand för att slakta mig?
10Herren din Gud (Jahve Elohim) lever, det finns inget land eller kungarike där min herre inte har sänt för att söka dig, och när de säger: ’han är inte här,’ tar han en ed av det kungariket och landet att de inte har funnit dig.
11Och nu säger du: Gå och berätta för din herre: Se, Elia är här.
12Och det ska ske så snart jag har gått ifrån dig att Herrens (Jahves) Ande för bort dig, vart vet jag inte, och när jag kommer och berättar för Achav och han inte kan finna dig kommer han att slakta mig, men jag din tjänare har vördat Herren (Jahve) från min ungdom.
13Har det inte berättats för min herre vad jag gjorde när Izevel slaktade Herrens (Jahves) profeter, hur jag gömde 100 män av Herrens (Jahves) profeter, 50 i varje grotta och gav dem bröd och vatten?
14Och nu säger du: Gå och berätta för din herre, se Elia är här, och han kommer att slakta mig.”
15Och Elia sade: ”Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vilken jag står, jag ska verkligen visa mig själv för honom (Achav) idag.”
16Så Ovadjaho gick och mötte Achav och berättade för honom, och Achav gick och mötte Elia.
17Och det hände när Achav såg Elia att Achav sade till honom: ”Är det du, Israels orosstiftare (som ställer till oreda)?
18Och han [Elia] svarade: ”Jag har inte ställt till oreda i Israel, men du och din fars hus, i det att ni har övergivit Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvot) och du har följt baalerna.
19Och nu, sänd efter och samla åt mig hela Israel på berget Karmel, och baals 450 profeter och aserans 400 profeter [1 Kung 14:15] som äter vid Izevels (Isebels) bord.”
20Så Achav sände till alla Israels söner och samlade profeterna tillsammans på Karmel. [Den traditionella platsen för följande händelser är Muchraka på berget Karmel.]
21Elia trädde fram inför hela folket och frågade: ”Hur länge ska ni hoppa (dansa, halta fram, vackla – hebr pasach) på två kryckor (grenar; åsikter)? [Betydelsen kan vara ”hur länge ska ni halta runt på två kryckor?” eller en bild av en fågel som hoppar från gren till gren och inte kan bestämma sig var den ska sitta.] Om Herren (Jahve) är Gud (Elohim), följ honom, men om det är Baal, följ honom!” Men folket svarade honom inte ett ord.
22Då sade Elia till folket. ”Jag, jag ensam är kvar, en Herrens (Jahves) profet, men Baals profeter är 450 män.
23Låt dem därför ge oss två oxar och låt dem välja en oxe åt sig själva och dela den i bitar och lägga den på veden, men lägg ingen eld under, och jag ska göra i ordning den andra oxen och lägga den på veden men inte lägga någon eld under.
24Kalla på era gudar med namn och jag ska kalla på Herrens (Jahves) namn. Den Gud som svarar med eld, låt honom vara Gud.” [Baal var stormguden som kastade ner blixtar från skyn.]
25Och Elia sade till Baals profeter: ”Välj en oxe åt er och gör i ordning den först för ni är många, och kalla på era gudars namn, men lägg ingen eld under.”
26Och de tog oxen som gavs dem och gjorde i ordning den, och kallade på Baals namn från morgonen ända till mitt på dagen och sade: ”Baal, svara oss.” Men där var ingen röst, inte någon som svarade. Och de hoppade (dansade, haltade – hebr pasach) kring (framför, runt) altaret som var gjort. [Här används samma ord som användes om folkets ambivalens i vers 21.]
27Mitt på dagen (kring tolv då solen stod som högst) började Elia retas med dem och sade: ”Ropa (be) högre! Visserligen är han en gud, men kanske är han försjunken i grubblerier eller så har han gått på toaletten, eller så är han på resa eller till äventyrs sover han och måste väckas.”
28Då ropade de högre och skar sig själva som de brukade med svärd och lansar tills blodet sprutade fram över dem.
29Hela eftermiddagen fortsattde de att profetera [ropa och skrika] ända till tiden för offret [matoffret på kvällen – hebr. mincha; som offrades vid solnedgången, se 2 Mos 29:38-41]. Men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem.
30Och Elia sade till allt folket: ”Kom nära mig.” Och allt folket kom nära honom. Och han återställde Herrens (Jahves) altare som var nedrivet.
31Och Elia tog tolv stenar efter antalet av Jakobs söners stammar [som symboliserade det tidigare enade Israel, se Jos 4:2-20], till vilken Herrens (Jahves) ord kommit och sagt: ”Israel ska vara ditt namn.” [1 Mos 32:22-32]
32Och med stenarna byggde han ett altare i Herrens (Jahves) namn och han gjorde ett dike runt altaret, så stort att det kunde rymma två sea-mått [totalt 15-20 liter] säd.
33Och han lade ved i ordning och delade oxen i delar och lade den ovanpå veden.
34Och han sade: ”Fyll fyra kannor med vatten och häll ut det ovanpå brännoffret och på veden.” [3 Mos 1:1-17] Och han sade: ”Gör det en andra gång.” Och de gjorde det en andra gång. Och han sade: ”Gör det en tredje gång.” Och de gjorde det en tredje gång.
35Och vattnet rann runt omkring altaret och han fyllde även diket med vatten.
36Och det skedde när det var tid för offret [kvällsoffret] att profeten Elia kom nära och sade: ”Herre (Jahve) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
37Hör mig Herre (Jahve), hör mig, så att detta folk vet att du Herre är Gud (Jahve Elohim), för du vänder deras hjärtan tillbaka (vänder deras hjärtan rätt igen).
38Sedan föll Herrens (Jahves) eld och den slukade brännoffret och veden och stenarna och stoftet [marken runt altaret] och slickade upp vattnet som var i diket.
39Och när allt folket såg det föll de på sina ansikten och de sade: ”Herren (Jahve) han är Gud (Elohim), Herren (Jahve) han är Gud (Elohim).”
40Och Elia sade till dem: ”Ta Baals profeter, låt inte någon av dem fly.” Och de tog dem och Elia förde ner dem till Kishons bäck och dräpte dem där.
41Och Elia sade till Achav: ”Stig upp, ät och drick för där är ett ljud av mycket regn.”
42Så Achav steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän.
43Och han [Elia] sade till sin tjänare: ”Gå upp, jag ber dig, och titta mot havsvägen (i riktning mot havet) [västerut].” Och han gick upp och tittade och sade: ”Där är ingenting.” Och han sade: ”Gå igen,” sju gånger.
44Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sade: ”Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand.”
45Och det skedde efter en liten stund att himlarna blev svarta av moln och vind och det kom ett stort regn. Och Achav red och kom till [hans hemstad] Jizreel.
46Och Herrens (Jahves) hand var över Elia och han band upp sina kläder och sprang före Achav till Jizreels ingång.