1En Psalm Davids. När jag ropar till dig, Herre, min tröst, så tig mig icke; på det, när du tiger, jag icke varder dem lik, som i kulona fara.
2Hör mine böns röst, när jag ropar till dig; när jag upplyfter mina händer till din helga chor.
3Drag mig icke bort ibland de ogudaktiga, och ibland de ogerningsmän, som vänliga tala med sin nästa, och hafva ondt i hjertat.
4Gif dem efter sina gerningar, och efter sitt onda väsende; gif dem efter sina händers verk; betala dem det de förtjent hafva.
5Ty de vilja icke akta uppå Herrans gerningar, eller uppå hans händers verk; derföre skall han nederslå, och icke uppbygga dem.
6Lofvad vare Herran; ty han hafver hört mine böns röst.
7Herren är min starkhet, och min sköld; uppå honom hoppades mitt hjerta, och mig är hulpet; och mitt hjerta är gladt, och jag vill tacka honom med mine viso.
8Herren är deras starkhet; han är den starke, som sin smorda hjelper.
9Hjelp ditt folk, och välsigna ditt arf, och föd dem, och upphöj dem till evig tid.