1Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom war, och lät komma wäder på jordene, och watnet minskades.
2Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen wardt stilladt.
3Och watnet förlopp utaf jordene mer och mer, och wardt mindre, efter hundrade och femtio dagar. På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.
4Men watnet förlopp framgent af, och wardt ju mindre, allt intil tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfwersta på bergen.
5Efter fyratio dagar lät Noah fenstret up på arkenom, som han gjort hade.
6Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, til dess at watnet aftorkades af jordene.
7Sedan lät han ena dufwo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om watnet på jordene war förfallet.
8Då dufwan fann icke hwar hon kunde hwila sin fot uppå, kom hon igen til honom i arken, ty watnet war ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne til sig in i arken.
9Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufwona af arkenom.
10Hon kom til honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun et afbrutit oliwelöf. Så förnam Noah, at watnet war förfallet på jordene.
11Men han töfwade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufwo flyga ut, hwilken intet igen kom til honom.
12På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades watnet på jordene. Då lät Noah taket up på arkenom, och såg, at jorden war torr.
13Så wardt då jorden alstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.
14Då talade Gud til Noah och sade:
15Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.
16Allahanda djur, som när dig äro, utaf hwarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och warer fruktsamme, och föröker eder på jordene.
17Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.
18Dertil allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hwart och et til sitt slag.
19Och Noah byggde HERranom et altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.
20Och HERren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas upsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefwandes är, såsom jag gjort hafwer.
21Så länge jorden står, skall icke återwända sående och upskärande, köld och hete, sommar och winter, dag och natt.